Ens farmor borde inte få ringa mitt i natten till sina barnbarn, även om det är midsommar. Speciellt inte om hon är lite salongsberusad. Och absolut inte om barnbarnet just då sitter och ser på en skräckfilm och är så rädd att hon knappt vågar röra sig. Då vill hon inte höra konstiga ljud uppifrån sitt rum följda av en duns när något ramlar i golv och sen fortsätta höra ljudet, fast högre (jag hade alltså min mobil på ljudlöst, och den vibrerade så mycket att den ramlade i golv). Jag är mäkta stolt över att jag vågade gå uppför trappan för att se vad det var som lät. Nu är det andra gången på två dagar som jag trotsat mina rädslor (mer om det i ett senare inlägg). Men så här gick i alla fall vårt samtal:

Jag: Hallå?

Farmor: Hejsan! Trevlig midsommar!

Jag: Jo, tack detsamma..

Farmor: Oj, det är så kul att höra din röst!

Jag: Jaa, tack detsamma igen, får jag väl säga.

Farmor: Har du sett nåra såna där som man hänger idag?

Jag: Att, vad?

Farmor: Ja men, såna där stångar!

Jag: Midsommarstänger? Nää, jag har bara varit hemma idag.

Farmor: Men du är ju på Åland! Då ska man se såna stångar! Men ha det så trevligt, och hälsa din syster!

Jag: Jasså, jaha.. Joo, det ska jag. Hejdå!

Inte direkt min mest givande diskussion. Men jag gillar min farmor, hon är intressant.

Jag har förresten uteslutit alla mina "va?" och "vad menar du?", för er egen skull. Egentligen tog väl samtalet minst 5-10 minuter. Fast hon slutade faktiskt samtalet väldigt abrupt och nästan mitt i en mening. Och jag kan ju säga som så att jag inte direkt var på rätt humör för att se fortsättningen av filmen. "From Hell", helt okej. Sen såg jag på "Shaun of the Dead", vilken är den bästa romantiska komedi med zombier jag någonsin sett. Till middag åt jag förresten kallt ris från igår och kalla korvar, eftersom jag inte orkade värma eller koka något. Jag är ändå väldigt nöjd med min midsommar.

 Hela midsommarhetsen är bara överdriven. Nästan varje kund handlade för över 100 euro igår, och långt över hälften handlade för över 150 euro. För en dag! Det är helt sjukt. Jag är annars väldigt tråkig när det gäller midsommar, nyår och liknande högtider. Det blir ändå aldrig lika bra som man tänkt sig, så då är det ju helt onödigt att bygga upp sina förhoppningar bara för att få dom krossade.

Men om jag ska vara ärlig så önskar jag väl att jag någon gång skulle få vara med om det där underbara midsommarfirandet som i stort sätt bara existerar i fantasin (och filmer, men det är väl lite samma sak). Sol, värme, trevliga människor, lekar och god mat. Någon speciell att ha bredvid sig. Hela paketet. Än så länge lever jag dock ganska bra i min cyniska och kritiska värld.

Det var en sak jag tänkte på idag. När man var i den åldern att man läste tidningar som KP och Frida så kunde man ibland hitta frågor om att handla kondomer.

"Hej, jag och min tjej ska ha sex och jag lovade köpa kondomer, men jag tycker det är så pinsamt. Har du något tips så det blir mindre pinsamt?"

Och då svarade alltid personen något i stil med att;  "tänk på att det bara är du som tycker det är pinsamt, kassörskan säljer kondomer så ofta så för henne spelar det ingen roll".

Jag kan ju meddela att det inte stämmer. Så ofta köper folk faktiskt inte kondomer, och speciellt om det är en ung kille som handlar så är det ju klart man reagerar. Det är väldigt roligt att se hur hårt dom flesta kämpar för att se obesvärade ut. Vi har så att kondomerna hänger vid kassorna, på en ställning. Lite bredvid där finns godiset. Så dom börjar med att gå runt bland godiset, kanske dom väljer en påse eller en chokladkaka att äta innan dom långsamt närmar sig kassan. Det är väldigt få som stannar upp vid ställningen och väljer vilken sort dom ska ha, utan dom tar bara första bästa. Sen snabbt till kassan, och helst ska det inte vara någon kö.

Alla brukar också försöka gömma kondomerna, så bara därför brukar jag se till att inte dölja dom när jag dragit dom genom kassan. Lite kul måste jag väl också få ha. Och det spelar ingen roll i vilken ålder köparen är. Vi har en man på säkert 55+ som kommer in och köper ett 12-pack ungefär varannan vecka (det är egentligen lite imponerande), och också han brukar lägga plastpåsen över förpackningen, så att de andra kunderna inte ska få syn på det.

Men jag måste erkänna att det i början var lite pinsamt att sälja kondomer, men man kommer lätt över det. Värre är det när det handlar om mer personliga grejer. Glidmedel tex. Jag verkligen hatar när folk handlar glidmedel. Det avslöjar så mycket, och ändå inte. Varför behöver ett ungt par glidmedel tex? Och en gång kom en dam på över 70 år in och handlade glidmedel. Då kände jag mig faktiskt lite besvärad.

Jag minns en gång när jag var liten, kanske jag gick på ettan eller så. Jag hade varit och handlat med mina föräldrar och när vi kom hem och skulle packa upp varorna så hittade jag ett vitt paket som det stod Sultan på, och med en rolig gubbe på framsidan. När jag frågade mamma vad det var för något så blev hon lite konstig och sa att det var hennes och pappas. Sen satte hon in paketet i sitt skåp som jag visste att jag inte fick gå in i. Idag vet jag att Sultan är Finlands överlägset mest populära kondom.

När jag var i London också så var den yngsta pojken (7 år) i mitt rum en gång. Han kollade igenom mina filmer och hittade "The 40-year-old Virgin" och sa något i stil med "Oh, this one is supposed to be wicked. But.. What is a virgin, really?"  Pojken är 7 år! Vad ska jag säga? Jag kan ju inte börja säga att det är en person som inte haft sex, då kommer vi ju in på hela grejen med sex och det kände jag mig inte redo för. Och tänk om han hade frågat mig om jag var en virgin, och sen helt enkelt börjat berätta för sina föräldrar vid middagen. Sånt gör ju barn ibland. Tar saker ur sitt sammanhang och slänger ur sig dem vid de mest pinsamma tillfällen. I alla fall, jag hade tur den gången. Han blev alldeles för exalterad när han hittade Star Wars längst ner i högen för att komma ihåg att han hade ställt en fråga.

Har någon annan varit med om något liknande?

Jag älskar verkligen Stockholm Live och det programmet har betytt väldigt mycket för mig. Det var egentligen där jag för första gången på riktigt kom i kontakt med stand-up, och det är jag väldigt glad för. Det var där jag lärde känna många av mina förebilder, framför allt Magnus Betnér. Enligt mig är han Sveriges bästa komiker. Men också Jakob Öqvist, Johan Glans, Özz Nûjen osv.. Jag blir lika imponerad varje gång, jag önskar jag var tillräckligt modig för att ställa mig upp på scen och vara rolig. Det måste ju vara grymt jobbigt om ingen uppskattar en.

Men det finns en annan orsak till att just Stockholm Live är så speciellt för mig. Och det är min pappa. Både jag och min pappa gillade programmet, så vi satt alltid och såg på det tillsammans. Eller, vi mer än såg på det tillsammans, vi pratade om att vi skulle se på det, vi hjälptes åt att komma ihåg när det började, vi diskuterade om vem som hade varit roligast den kvällen och vilka våra favoriter var. Det måste ha varit det allra första vi delade tillsammans, som vi båda kunde njuta av lika mycket. Jag menar, jag var inte speciellt intresserad av hans golfdiskussioner eller frimärkssamlig, även om jag lyssnade när han berättade. Och jag tvivlar på att han var så road av att följa med på mina ridtävlingar eller höra mig babbla på om alla artister jag var kär i just då.

Förutom det så är det också bland de roligaste svenska program jag någonsin sett, så om ni vet vad jag snackar om råder jag er att genast göra allt ni kan (lagligt, naturligtvis) för att kunna ta en titt. Om inte annat så tror jag att mycket finns på youtube.

Idag har varit en otroligt konstig och oväntad dag. Fast om jag ska vara ärlig har jag väl väntat på den i lite mindre än ett år. Jag har nog egentligen varit mer olycklig och haft ett mer krossat hjärta än jag velat erkänna. Jag har bara flytt från allting och varit väldigt ytlig med mina känslor. Jag har varit cynisk och lättirriterad, och det är egentligen inte jag. Jag har tagit till andra saker för att vara lycklig, framför allt många filmer och tv-serier. Vad som hände för dem har varit viktigare för mig än vad som hände i mitt eget liv.

Jag har svårt att öppna mig för andra människor, och tydligen också svårt att öppna mig för mig själv. Jag låter ingen komma nära inpå, för då kan jag ju bli sårad. Att vara ledsen och sårad har varit ett tecken på svaghet. Fast det är ju inte så. Därför skriver jag det här.

Idag kom verkligheten ikapp. Jag kände allt det som jag borde känt för ett halvår sen, och allt det som jag inte lät mig känna för ett år sen. Och det var jobbigt. Men också skönt.

Det var egentligen ganska kliché. Ni vet, jag var ute och gå i regnet och lyssnade på "While My Guitar Gently Weeps" med the Beatles. Och allting bara kom. Fast det berodde nog inte så mycket på varken vädret eller låten, utan snarare att jag under några dagar nu har börjat lyssna på mig. Och jag tror jag vet vad det beror på, men sånt kan man aldrig veta säkert. 

Nu känner jag mig ganska tom, fast på ett positivt sätt. Jag har liksom tömt mig på allt det dåliga och är redo att börja bygga upp mig själv igen, och fylla mig med nya känslor, nya personer och nya minnen.

Men allting tar tid. Så nu ska jag börja lätt, med glass och Stockholm Live. I min pyamas, nerbäddad i min stora sköna säng.

I år är första sommaren sen jag började jobba som jag är ledig hela midsommar.

"Yes, nu ska jag göra något kul", tänkte jag.

"Nej, det ska du inte alls", tänkte Karma.

Min bästa vän är nämligen i Helsingfors och jag kan inte åka och hälsa på henne. Finns inte platser på båten. Eller det finns väl, men då kostar det också en 200-300 euro. Jag har inte egentligen så många andra riktigt bra vänner. Antingen har vi glidit för långt ifrån varandra för att det ska kännas naturligt, eller så är det vänner som egentligen är min förra pojkväns vänner. Det här är alltså första sommaren på 4 år som jag inte är tillsammans med honom längre. Och det känns konstigt, även om vi är bra vänner. Men jag kan inte längre ringa upp honom och fråga om vi ska ses, bara sådär. Och jag saknar det.

Å andra sidan har jag aldrig riktigt firat midsommar. Jag kan ärligt säga att jag inte förstår poängen. Jag gillar inte riktigt det här med att man måste göra något för att vara någon. Det borde vara helt okej att inte ha något planerat, att inte göra något, men det är inte det. Då är man tråkig. Så bara för det ska jag spendera hela helgen med att inte göra någonting viktigt eller sensationellt alls.

På tal om att inte göra något. Jag brukar egentligen inte läsa andras bloggar (och som sagt, inte skriva heller. Men nu känns det som om jag har mycket att skriva om hela tiden, därför har jag skrivit 7000 inlägg på tre dagar), men nu dom senaste dagarna har jag kollat in lite. Några har jag verkligen gillat och kommer fortsätta läsa, andra inte. Men det var en sak jag fastnade för.

Någon, tyvärr minns jag inte vem- om någon som läser det här kan hjälpa mig minnas så tackar jag för det, skrev att de hatade dumma människor. Alltså människor som inte tänker själva, utan accepterar ett påstående som en absolut sanning. Även om jag håller med om det, så finns det en sak som är värre. Människor som kunde tänka efter, men helt enkelt inte bryr sig.

Det finns många situationer i livet då man upplever vissa människor som mindre begåvade, om vi ska säga det på ett snällt sätt. Här är två av mina favoritögonblick från mina somrar i affären;

Jag sitter i kassan när en kvinna kommer fram till mig.

Kvinnan: Ursäkta, men kan man betala med pengar här?

 En annan gång när jag sitter i kassan kommer en annan kvinna fram till mig.

Kvinnan: Ursäkta, men säljer ni mat i den här affären? (jag vill bara påpeka att vi har stora skyltar vid ingången med specialerbjudanden, och det är typ till 90% bara mat vi gör reklam för där)

Idag hade jag också en tredje kvinna i min kassa. Hon skulle precis betala och hade satt kortet i kortläsaren.

Kvinnan: Var det enter jag skulle trycka på nu?

Jag: Vill du ha det på bank eller kredit?

Kvinnan: Bank.

Jag: Då ska du trycka på 2an.

Här uppstår en liten paus. Första sekunden är okej, sen ändras det snabbt till en obekväm tysnad.

Kvinnan: ... Alltså menar du siffran 2?

Ett annat tillfälle är kontaktannonser. Det är egentligen ganska roligt att läsa. Här är en personlig favorit;

En ung man på 55 år söker en kvinna. Om du har diabetes typ 2 eller barn spelar ingen roll.

För diabetes och barn är ju ganska lika.

Om du någon gång ska skriva en kontaktannons, men inte riktigt vet hur du vill göra det, så kan du kanske få lite tips av den här mannen:

Det spelar ingen roll om du är rolig eller intelligent, bara du är snygg.

Jag vill av hela mitt hjärta tro att han är ironisk, men ibland känns det avlägset.

Eftersom jag kommenterat andras kontaktannonser borde jag väl skriva min egen också. Något såhär skulle den väl vara:

Ung kvinna söker lika ung man, både i kropp och själ. Viktigt att du har liknande humor som mig, och mycket självdistans. Men lika viktigt att du också kan diskutera mer allvarligt, är intelligent och allmänbildad och ger mig trygghet. Jag utgår från att det också är vad du söker hos mig.

Jag vill dock påpeka att jag inte känner mig tillräckligt gammal, desperat eller ensam för att lägga ut en kontaktannons i tidningen än. Om 10 år, kanske. Men internet är ju en helt annan sak..

För några dagar sen sa min syster åt mig att hon inte kunde hämta mig från jobbet idag, eftersom hon skulle på något möte eller nåt.

"Glöm det. Du måste hämta mig, annars kommer jag inte hem. Det finns inte en chans att jag tänker cykla. Det tar en hel jävla timme och vägen består av bara uppförsbackar, typ.  Dessutom kommer det blåsa stark motvind hela tiden, så till och med i nedförsbacken blir jag omkörd av fotgängare. Jag kommer cykla rakt in i en svärm av myggor, knott och helveten och dom kommer framför allt flyga in i min mun och mina ögon. På tal om ögon så har jag ju såklart glömt mina solglasögon hemma och har alltså solen i ögonen halva biten. Som om det inte räckte kommer jag slira till precis i mitten av värsta uppförsbacken och åka rakt ner i diket." Är vad jag borde ha sagt.

"Ja, men det är lugnt. Jag kan cykla hem, det är skönt att cykla på kvällen." Är vad jag sa.

När jag gick på högstadiet brukade jag och mina två bästa vänner hänga på en ungdomsgård. En lördag när vi var där var min allra bästa vän väldigt trött. Hon låg till och med på soffan och sov en stund. När andra satt på golvet i samma rum och såg på film. I alla fall, orsaken till att hon var så trött var att hon hade stigit upp tidigt på morgonen för att åka till Sverige över dagen och spela handboll. När jag väckte henne utspelade sig denna konversation:

Hon: (konstiga osammanhängande ord och uttryck för att beskriva att hon är trött)

Jag:  Jaa, men skyll dig själv! Så går det när man är uppe länge, fast man vet att man ska stiga upp tidigt. Du borde inte ha varit på msn fram till klockan 3.

Hon:  Men jag hade ändå varit lika trött, även om jag gått och lagt mig 9.

Jag: Haha, va?

Hon: Jaa, det är när man stiger upp som spelar roll om man är trött eller inte. Inte när man går och lägger sig!

Efter det skrattade jag och min andra kompis i säkert en kvart och tyckte nog hon var lite dum. Alla vet ju att det som spelar roll är hur många timmar man sovit, inte när man stiger upp.

Men nu undrar jag. Igår kväll var jag uppe ganska länge. Klockan var säkert halv 3-3 eller så. Jag visste att jag behöva stiga upp 9, och skulle då alltså få 6 timmars sömn. Det störde mig inte speciellt mycket, 6 timmar är ju ganska länge. Jag kunde vara upp ett tag till. Till 4, minst.

När jag vaknade i morse var klockan kvart före 9, en halvtimme innan mobilen skulle ringa. Jag kände mig ganska pigg och bestämde mig för att kolla lite på internet, istället för att sova en halvtimme till. Det var då jag började fundera på den här historien.

Hade jag gått och lagt mig klockan ett och behövt stiga upp klockan 6, så hade jag varit mycket tröttare nu. Inte en chans att jag hade vaknat kvart i 6 och tänkt "hmm, om jag skulle ta och kolla internet innan jag stiger upp?".  För visst är det ju så? Oavsett när man går och lägger sig så är man tröttare om man stiger upp tidigt.

Skrattar bäst som skrattar sist, antar jag.