Jag brukar egentligen inte skratta högt när jag ser på saker som är kul. Det kan vara hur roligt som helst och jag kan älska det, men ändå sitter jag stilla utan att skratta. Men ibland kommer man över något som är så sjukt roligt att det inte går att hålla sig. Jag såg precis det här klippet, och det var precis så roligt. Det var nästan så att jag pausade mitt i, bara för att få skratta ifred. Fast jag gjorde inte det, det tar ju bort lite av känslan. Men speciellt i mitten är det skitkul. Så gör er själv en tjänst och se på det!

Nu har jag lagt in några nya bilder och uppdaterat min Flickr lite. Det är inte så många, jag är otroligt kräsen och blir sällan nöjd med mina bilder. Men det är någonting i alla fall, så jag hoppas ni tar en titt!

http://www.flickr.com/photos/killamaangiro/

Och, jag vet, det är inte direkt ett bra namn, men jag hade en stor "Pete Doherty - Babyshambles" period just då, och en låt heter Killamangiro. Så därför. Varför det är två a minns jag inte. Stavfel, högst antagligen.

Jag satt i mitt rum, helt ifred och nöjd med allting. Plötsligt hör jag ett surrande ljud, verkligen högt. Först tror jag det är en bil från vägen utanför, men sen ser jag den. En geting. Den är jättestor, säkert 3-4 centimeter. Den flyger först runt i rummet och jag vågar inte röra på mig. Varje gång den kommer i närheten av mig stelnar jag till. Till slut stannar den vid fönstret, antagligen försöker den ta sig ut.

Jag vet inte vad jag ska göra. Jag vågar ju inte sitta kvar och vänta på att den ska få syn på mig och anfalla. Så jag tar en mugg om går långsamt mot fönstret. Jag har en plan. Jag ska fånga getingen i muggen mot fönstret och sedan ta ett papper och liksom föra över den, så att jag kan bära den och sen släppa ut den i det fria. Jag vet inte om någon förstår, men det är en bra plan. Bara ett problem. Jag glömmer ta ett papper.

Så nu står jag med en mugg pressat mot ett fönster och inne i muggen surrar getingen. Han är verkligen arg nu. Måste ha sett roligt ut från vägen. En galen tjej som står och trycker en mugg mot fönstret. I alla fall. Nu börjar jag få panik. Vad ska jag göra? Han surrar och surrar. Till slut klarar jag det inte längre, utan släpper taget om muggen och springer snabbare än någonsin förr ut från mitt rum och nerför trappan, övertygad om att getingen är efter mig och kommer attackera när som helst. Fast han kommer inte. Smart drag där. Få mig osäker. Inte veta vilket rum jag kan gå till, inte veta var han gömmer sig.

Så det är alltså 1-0 till getingen. Men skam den som ger sig! Jag är redo för rond två. Den här gången beväpnar jag mig med en flugsmälla som tyvärr har sett bättre dagar.

Jag smyger mig uppför trappan, två steg i taget. Kan ju inte riskera att bli utsatt för ett bakhåll. Jag kan ju också förresten påpeka att jag stod på nedre våningen i kanske en halvtimme utan att röra mig, bara för att jag inte vågade. Men nu är jag på gång! Ju högre upp jag kommer, desto starkare hör jag surrandet. Sen ser jag honom. Han sitter i fönstret. På exakt samma ställe som jag lämnade honom. Verkar inte vara ett speciellt smart djur, honom överlistar jag lätt.

Med flugsmällan i högsta hugg anfaller jag. Tyvärr missar jag ju på första försöket, och det gör väl inte det ovetande djuret mindre upprört. Jag samlar ihop allt mod jag har och klarar av att inte springa nerför trappan skrikandes som en 5-åring.

Nu önskar jag att jag kunde berätta att allting slutade lyckligt. Att jag lyckades fånga getingen och släppa ut den i det fria och att vi skildes som goda vänner. Tyvärr kan jag inte det. Och jag är inte stolt, men jag slog till honom igen, och den här gången träffade jag. Och sen igen och igen, bara så att han absolut inte skulle kunna vakna till liv igen. Sen slängde jag ut honom.

Jag vill bara påpeka att jag inte är rädd för getingar. Då hade jag aldrig vågat mig uppför trappan igen. Jag bara inte tycker om saker som kan skada mig.

Jag bara måste kommentera den här artikeln;

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article5386719.ab

Han kan alltså få 158 års fängelse. 158 år! Om du misshandlar en annan människa kan du komma ut efter 2 år. Om du ens hamnar i fängelse över huvudtaget. Det känns som om någonting är lite bakvänt här.

På senare tid har jag känt mig alltmer dragen mot politiken. Inte så att jag vill bli politiker, det tror jag att jag har alltför dåligt tålamod för. Men jag vill engagera mig, och jag vill kunna engagera andra. Och det som fått mig intresserad är främst att främlingsfientliga partier går så snabbt framåt. Det är skrämmande. Ta Finland som exempel (eftersom jag bor här).

Sannfinländarna heter partiet, och det är väl inte så svårt att lista ut vad de står för. Det som berör mig mest personligen är de inte vill ha svenskan kvar i Finland. Det här är alltså ett parti som vill att jag ska sluta prata mitt modersmål eller alternativt flytta bort från mitt fosterland. När det var presidentval för några år sedan hade deras kandidat ett bra förslag; byta ut Åland (där jag bor) mot vissa delar av Karelen som nu tillhör Ryssland. De ville ge bort ett område med välfärd och istället få ett utfattigt område tillbaka. Bara för att Åland är svenskspråkigt. Kan ju dessutom tillägga att Åland är en strategiskt viktigt placerat ö, med enkel väg rakt in i Helsingfors. Ifall det någon gång skulle bli krig, alltså. Men det spelar ju mindre roll, bara vi blir av med svenskan.

Jag har två kusiner som är finskspråkiga, eftersom deras mamma är finsk. De kan dock lite svenska, inte speciellt mycket, men en del. Och de har blivit mobbade i skolan för det. Okej, jag vet att barn kan ta vad som helst och mobba andra barn för det, men det är inte bara mina kusiner. Om man som svensk går omkring i vissa städer i Finland kan man få skällsord kastade efter sig och folk har oprovocerat börjat slåss bara för att någon pratar svenska.

Jag kan faktiskt peka på en specifik händelse som gjorde mig så upprörd att jag kände mig tvungen att engagera mig. I vår affär har vi ett set med en mopp, hink och skaft. Det var en utländsk kvinna som kom till min kassa, jag är jättedålig på nationaliteter, men jag skulle tippa på att hon var thailändska. I alla fall asiatisk. Hon hade bara tagit hinken och jag sa att jag inte kunde sälja den, utan hon behövde ta hela settet. Så då gick hon iväg för att hämta de övriga delarna. Bakom henne i kön stod två män, kanske i 50-55 års åldern. Det andra hon handlade var också städartiklar. Det tog lite tid för henne att hämta varorna och jag såg att mannen bakom började bli småirriterad. Till slut kom hon i alla fall och när hon hade betalat (men fortfarande stod vid kassan och plockade ihop sina varor) sa mannen något i stil med "dom där ska inte komma hit och städa, dom kan lika bra stanna hemma där dom kommer ifrån". Jag blev både förvånad och upprörd, men jag sa ingenting. Han sa det inte till mig, utan till sin vän. Mannen han var med såg obekväm ut, men han sa ingenting heller. Så han fortsatte "varför kommer dom hit och städar? sånt ska dom inte syssla med". Han andra mannen drog lite på munnen nu, antagligen bara för att få honom att sluta. För grejen var det att han sa det inte upprört. Han sa det som ett skämt, fast ändå otroligt nedsättande. Som om han var värd så mycket mer än henne, hon var inte ens väd att komma hit och städa efter oss. Hade jag inte varit på jobb just då så hade jag sagt något. Men jag vågade inte.

Jag kan verkligen inte förstå det. Hur kan man anse att man är bättre än någon annan bara för att man råkar vara född i Finland?

Finland skryter ofta om sin invandrarpolitik, att man inte tar in så många, men istället ser till att de som kommer in faktiskt tas upp i samhället på ett bra sätt. Och det är ju bra, naturligtvis. Men samtidigt dör det många människor varje dag, kanske av svält, kanske för att de är förföljda på grund av sina åsikter. Allt dessa människor behöver är ett hem och en trygghet, och även om vi har möjlighet att ge dem hjälp så nekar vi. Varför är det något att vara stolt över? Finland har ju dessutom problem med en allt mer åldrande befolkning, att släppa in fler skulle ju lätta på problemet.

Jag vet att det inte är en enkel fråga, och att allt inte är svart eller vitt. Jag är inte så naiv. Men när det är socialt accepterat att i en mataffär fälla rasistiska kommentarer, utan att någon reagerar, då har det gått för långt.

Jag var inte vaken hela natten, jag kände början till migrän och tänkte sova. Tyvärr hjälpte det inte, därför är jag hemma från jobbet nu.

Tänkte bara säga att jag ljög lite. Det jag skrev om Die Hard-natten var definitivt den bästa natten. Men den bästa dagen var 6 december (Finlands nationaldag). Fast det kanske inte räknas, för då var jag i Manchester.

Vi åkte tidigt på morgonen. Inte kul. Sen träffade vi pappans föräldrar, som var hur trevliga och charmiga som helst. Hur fick dom en sådan son? I alla fall, sen gick vi runt på stan och jag förälskade mig i allting. Och sen. Old Trafford. Jag föll. Jag har älskat United ända sen jag började se på fotboll (för typ 8 år sen), men nu finns det inte en chans att jag någonsin kommer heja på något annat lag. Berba, Ronnie (eller han drar ju nu, men skitsamma), Scholes, Vidic, Rooney, Giggs.. Alla har jag sett på riktigt. Speciellt Vidic kommer alltid vara speciell, han var den enda som gjorde mål. Människorna där, stämningen, allting var underbart. Sen for vi hem och på ett ställe där vi stannade för att gå på toa och handla något att äta mötte vi ett par fans som hade åkt buss tillsammans upp till Manchester. Det var pricken över i, som man fint brukar säga. Verkligen en av mina bästa dagar någonsin.

---

Wow, det tog 5 minuter:

<Utjtgd> tjej??
<Novia> jepp, kille??
<Utjtgd> yes iam
<Utjtgd> ålder
<Novia> 17
<Novia> o du?
<Utjtgd> 18
<Utjtgd> horny??
<Utjtgd> ??

Jag ska ju vara uppe hela natten. Tänkte läsa min fototidning, kolla in lite klipp på youtube från parlamentet och massa annat. Men nu sitter jag på en chat och låtsas vara en 15-17 årig tjej, beroende på vem jag pratar med. Fast lite kul är det. Pojkar är roliga. Men alla frågar efter msn innan dom ens frågat efter min ålder. På min tid chattade man i alla fall ett tag innan man tog det steget.