Det finns många situationer i livet då man upplever vissa människor som mindre begåvade, om vi ska säga det på ett snällt sätt. Här är två av mina favoritögonblick från mina somrar i affären;

Jag sitter i kassan när en kvinna kommer fram till mig.

Kvinnan: Ursäkta, men kan man betala med pengar här?

 En annan gång när jag sitter i kassan kommer en annan kvinna fram till mig.

Kvinnan: Ursäkta, men säljer ni mat i den här affären? (jag vill bara påpeka att vi har stora skyltar vid ingången med specialerbjudanden, och det är typ till 90% bara mat vi gör reklam för där)

Idag hade jag också en tredje kvinna i min kassa. Hon skulle precis betala och hade satt kortet i kortläsaren.

Kvinnan: Var det enter jag skulle trycka på nu?

Jag: Vill du ha det på bank eller kredit?

Kvinnan: Bank.

Jag: Då ska du trycka på 2an.

Här uppstår en liten paus. Första sekunden är okej, sen ändras det snabbt till en obekväm tysnad.

Kvinnan: ... Alltså menar du siffran 2?

Ett annat tillfälle är kontaktannonser. Det är egentligen ganska roligt att läsa. Här är en personlig favorit;

En ung man på 55 år söker en kvinna. Om du har diabetes typ 2 eller barn spelar ingen roll.

För diabetes och barn är ju ganska lika.

Om du någon gång ska skriva en kontaktannons, men inte riktigt vet hur du vill göra det, så kan du kanske få lite tips av den här mannen:

Det spelar ingen roll om du är rolig eller intelligent, bara du är snygg.

Jag vill av hela mitt hjärta tro att han är ironisk, men ibland känns det avlägset.

Eftersom jag kommenterat andras kontaktannonser borde jag väl skriva min egen också. Något såhär skulle den väl vara:

Ung kvinna söker lika ung man, både i kropp och själ. Viktigt att du har liknande humor som mig, och mycket självdistans. Men lika viktigt att du också kan diskutera mer allvarligt, är intelligent och allmänbildad och ger mig trygghet. Jag utgår från att det också är vad du söker hos mig.

Jag vill dock påpeka att jag inte känner mig tillräckligt gammal, desperat eller ensam för att lägga ut en kontaktannons i tidningen än. Om 10 år, kanske. Men internet är ju en helt annan sak..

För några dagar sen sa min syster åt mig att hon inte kunde hämta mig från jobbet idag, eftersom hon skulle på något möte eller nåt.

"Glöm det. Du måste hämta mig, annars kommer jag inte hem. Det finns inte en chans att jag tänker cykla. Det tar en hel jävla timme och vägen består av bara uppförsbackar, typ.  Dessutom kommer det blåsa stark motvind hela tiden, så till och med i nedförsbacken blir jag omkörd av fotgängare. Jag kommer cykla rakt in i en svärm av myggor, knott och helveten och dom kommer framför allt flyga in i min mun och mina ögon. På tal om ögon så har jag ju såklart glömt mina solglasögon hemma och har alltså solen i ögonen halva biten. Som om det inte räckte kommer jag slira till precis i mitten av värsta uppförsbacken och åka rakt ner i diket." Är vad jag borde ha sagt.

"Ja, men det är lugnt. Jag kan cykla hem, det är skönt att cykla på kvällen." Är vad jag sa.

När jag gick på högstadiet brukade jag och mina två bästa vänner hänga på en ungdomsgård. En lördag när vi var där var min allra bästa vän väldigt trött. Hon låg till och med på soffan och sov en stund. När andra satt på golvet i samma rum och såg på film. I alla fall, orsaken till att hon var så trött var att hon hade stigit upp tidigt på morgonen för att åka till Sverige över dagen och spela handboll. När jag väckte henne utspelade sig denna konversation:

Hon: (konstiga osammanhängande ord och uttryck för att beskriva att hon är trött)

Jag:  Jaa, men skyll dig själv! Så går det när man är uppe länge, fast man vet att man ska stiga upp tidigt. Du borde inte ha varit på msn fram till klockan 3.

Hon:  Men jag hade ändå varit lika trött, även om jag gått och lagt mig 9.

Jag: Haha, va?

Hon: Jaa, det är när man stiger upp som spelar roll om man är trött eller inte. Inte när man går och lägger sig!

Efter det skrattade jag och min andra kompis i säkert en kvart och tyckte nog hon var lite dum. Alla vet ju att det som spelar roll är hur många timmar man sovit, inte när man stiger upp.

Men nu undrar jag. Igår kväll var jag uppe ganska länge. Klockan var säkert halv 3-3 eller så. Jag visste att jag behöva stiga upp 9, och skulle då alltså få 6 timmars sömn. Det störde mig inte speciellt mycket, 6 timmar är ju ganska länge. Jag kunde vara upp ett tag till. Till 4, minst.

När jag vaknade i morse var klockan kvart före 9, en halvtimme innan mobilen skulle ringa. Jag kände mig ganska pigg och bestämde mig för att kolla lite på internet, istället för att sova en halvtimme till. Det var då jag började fundera på den här historien.

Hade jag gått och lagt mig klockan ett och behövt stiga upp klockan 6, så hade jag varit mycket tröttare nu. Inte en chans att jag hade vaknat kvart i 6 och tänkt "hmm, om jag skulle ta och kolla internet innan jag stiger upp?".  För visst är det ju så? Oavsett när man går och lägger sig så är man tröttare om man stiger upp tidigt.

Skrattar bäst som skrattar sist, antar jag.

Jag brukar egentligen inte skratta högt när jag ser på saker som är kul. Det kan vara hur roligt som helst och jag kan älska det, men ändå sitter jag stilla utan att skratta. Men ibland kommer man över något som är så sjukt roligt att det inte går att hålla sig. Jag såg precis det här klippet, och det var precis så roligt. Det var nästan så att jag pausade mitt i, bara för att få skratta ifred. Fast jag gjorde inte det, det tar ju bort lite av känslan. Men speciellt i mitten är det skitkul. Så gör er själv en tjänst och se på det!