När jag var i Irland förra året var folk väldigt trevliga mot mig. Jag var en ensam, ung tjej med två stora resväskor i ett främmande land. Folk höll upp dörrar, hjälpte mig lyfta in väskorna i bussen och allt möjligt. När jag skulle åka med sista bussen (jag åkte först en direktbuss från Dublin till Limerick och sen en mindre buss till Cork. Jag mådde inte så bra när jag kom fram, kan jag ju meddela) var busschauffören jättetrevlig. Jag visste inte var jag skulle stiga av, bara vad stationen hette. Så han hjälpte mig hitta rätt, och samtidigt berättade han om bygdens historia och vilka platser jag absolut skulle besöka medan jag var där. Jag älskade det.

I London var det ju naturligt mer stressigt än på den irländska landsbygden, men folk är ändå trevliga. Det brukar inte vara svårt att hitta någon som kan hjälpa en rätt om man är vilse. Också här håller folk upp dörrar och kan hjälpa till om du har mycket saker med dig. En annan sak jag gillar är att folk tänker på barnen. När jag var ute med 7-åringen kunde folk ibland fråga av honom om allt var ok. Ibland frågade dom också om jag var hans syster, men dom blev nöjda när jag sa att jag var hans nanny. Det var inte så att folk kom fram och bara plötsligt började fråga ut oss, men om vi stod i kö eller om vi pratade med dem av någon annan orsak, kunde de undra. Visst kan jag ju ta det som en förolämpning, att de inte trodde han hörde ihop med mig, men jag ser det inte så. Jag gillar att man tänker på barnen, att man bryr sig.

Idag på jobbet var det en man som behövde hjälp med att lyfta in lite saker i sin bil (ett bord och några stolar han just köpt). Det fick bli min uppgift, jag satt inte i kassan just då. Där var också en lite äldre man som gärna hade hjälpt till, men av någon orsak accepterade inte den andra mannen hans hjälp. Han rent av ignorerade honom. Det var som om han tänkte att "jag har inte begärt din hjälp, sluta nosa runt här". Så det slutade med att den äldre mannen tyst gick därifrån, samtidigt som jag fick ett "tack så mycket för hjälpen" av den andre mannen. Jag undrar hur den äldre mannen kände sig då?

 Okej, jag vet att det inte är några direkt nyskapande eller chockerande tankar jag för fram. Det är väl rätt stereotypt att engelsmän är trevliga och artiga. Men varför är vi så inbundna? Varför har vi så svårt att acceptera hjälp från en främling? Det är inte något genetiskt, när jag kom hem från London sa jag till exempel "ursäkta" hela tiden jag stötte ihop med någon, oavsett om det var mitt fel eller inte. Man bara gjorde så i London, så jag fortsatte rent naturligt. Det försvann dock tyvärr efter ett par veckor. Och det är väldigt, väldigt synd.

Är det förresten någon som råkar läsa det här som vet en bra kamerabutik i Stockholm? Jag ska köpa ett nytt Tamron-objektiv på lördag (jag vet, jag vill också hellre ha Nikon, men min ekonomi tillåter tyvärr inte det) och hade bestämt mig för vilken butik jag skulle satsa på (den enda jag vet om), men så fick de plötsligt slut på just det objektivet. Så jag uppskattar all hjälp jag kan få!

Idag hade jag egentligen inte lust att skriva något, men jag känner mig själv allt för bra. Om jag inte tvingar mig att skriva åtminstånde något varje dag så kommer jag snart sluta. Och det skulle ju vara hemskt.

 Jag kom fram till en intressant detalj om mig idag. Jag har väldigt svårt att säga "tack" och "varsågod" i vissa situationer, i andra går det hur lätt som helst.

När jag sitter på jobbet har jag inga problem med att säga tack till kunderna. Däremot kan jag inte säga varsågod. Eller jo, jag kan säga typ "5 och 50 och kvittot, varsågod". Men inte i mer ovanliga situationer. Ta till exempel om jag hjälper en kund att hitta en vara de letar efter. Då säger kunden oftast "tack för hjälpen" och vad gör jag då? Jag säger inte "ingen orsak!" i alla fall. "Tack.." brukar det komma ur mig. Tack? För vad? "Tack för att jag fick hjälpa er hitta eran vara"? Jag förstår inte. Och idag var det en kollega som behövde en bit tejp och jag gav den till honom. Han tackade såklart, och då sa jag också tack. Det bara kom. Jag kände mig lagom socialt begåvad då. Men jag kan verkligen inte få ett "varsågod" ur mig. Jag vill också påpeka att denna händelse inträffade efter att jag hade reflekterat över mina problem.

När jag är med familj eller vänner är det precis tvärtom. Då har jag inga problem med att säga varsågod. Däremot kan jag inte säga "tack". Jag har jättesvårt att tacka för skjutsen, att tacka om någon bjuder mig på något eller om jag får en komplimang. Det är inte så att jag är otacksam, absolut inte. Det är bara jättesvårt för mig. Speciellt när det gäller min familj.

Min enda teori är att jag av någon orsak tycker det känns obekvämt, och jag hatar obekväma situationer. Inte alla typer, om det blir tillräckligt obekvämt kan det bli riktigt lustigt, i alla fall efteråt. Men jag känner mig inte nöjd med denna teori, varför skulle det vara mer obekvämt att säga "varsågod" än "tack" när jag hjälpt någon? Därför undrar jag om någon annan kan ha ett förslag.

Promenaden igår var helt värdelös. Jag började först följa ett motionsspår som finns nästan direkt utanför mitt hus. När jag hade gått en 100 meter eller så hoppar plötsligt ett rådjur ut mitt framför mig, kanske 5 meter bort. Han stannar mitt på vägen och vänder sig långsamt om för att se på mig. Tankarna rusar runt i mitt huvud. Ska jag lägga mig ner på marken och spela död? Nej, så gör man med björnar. Ska jag backa långsamt bakåt? Nej, också det är björn. Ska jag prata högt eller sjunga och göra mig stor? Nej, det är om man möter en varg. Varför har jag aldrig lärt mig vad man ska göra vid rådjur?

Så står vi där i några sekunder och tittar på varandra. Nu är det en kamp mellan människa och djur. Blodet pulserar runt i min kropp och jag har aldrig känt mig mer levande. Ni som läst min blogg vet att jag har otroligt starka nerver. Eller inte. Så jag gör det smartaste jag kan komma på. Jag vänder mig om och springer iväg. Och för att se till att jag inte kommer ut ur mötet med ett uns av värdighet i behåll så vänder jag mig om var femte meter för att se om rådjuret följer efter mig. Jag är nämligen övertygad om att han jagar mig och tänker stånga mig.

Till slut är jag dock hemma igen. Och jag klarar mig utan att ha blivit stångad. Snacka om tur alltså, där var jag fem meter ifrån att stirra döden i vitögat. Men jag känner mig inte helt nöjd med promenaden så jag bestämmer mig för att gå en bit längs landsvägen istället.

Där får jag såklart inte heller gå ifred. På andra sidan vägen går det två tjejer, mot mitt håll. Eftersom vägen är ganska rak så går vi flera minuter mot varandra. Annars är det helt öde, det är en ganska liten väg. Inga bilar, inga andra människor.

 Vilken jobbig stämning det blir. Man kan ju inte bara titta åt ett annat håll, då är man oartig. Och man kan ju inte heller glo, då är man också oartig. Har mamma sagt. Vi känner inte varandra, så vi kan alltså inte hälsa. Jag skulle väl tippa på att dom kanske är runt 14-15, men det är svårt att säga eftersom dom har så stora solglasögon på sig. Dessutom är dom väldigt uppklädda och fräsha, och har handväskor med sig. Dom är definitivt på väg någonstans. Inte som jag som vandrar runt i min t-shirt med fladdermustryck och mina "jag har suttit inne och spelat supermario halva dagen"-byxor. 

Jag bestämmer mig i alla fall för en taktik; jag kan gå in i musiken jag lyssnar på, slänga en liten blick på dem just när vi passerar och sen dra en lättnadens suck. Men vad händer? Precis innan vi ska möta varandra dör min iPod. Jag är oduglig när det kommer till att ladda mina leksaker. Så jag går där och försöker låtsas som om jag lyssnar till något riktigt bra. En halv sekund överväger jag att sjunga med i låten jag inte lyssnar på. Bara för att riktigt poängtera att jag inte bryr mig om att dom går där. Jag bestämmer mig dock för att bara titta rakt fram.

Såna där situationer är verkligen obekväma. Samma sak är det om man går i en lång korridor och åt andra hållet går någon som man känner lite smått. Först går man i tystnad och gör allt för att inte titta på varandra, när man möts hälsar man till synes obesvärat (fast först har man ju funderat ett tag på om man ska hälsa och när man ska hälsa; när det är fem meter kvar, en meter kvar eller precis i ögonblicket när man passerar varandra? Man kan ju inte hälsa för tidigt, det blir ännu mer obekvämt då) och sedan fortsätter man gå. Det är jobbigt.

Nu är jag i det stadiet av min kväll när jag sitter och kollar runt på en massa videor på Youtube. Och just nu är det väldigt mycket Flight of the Conchords, så därför tänkte jag dela med mig av mitt favoriklipp till er. Gillar ni det så kolla in "Boom", "Albie", "Business Time", "The Humans are Dead".. Jag hade skitsvårt att välja, alla är roliga.

Jag måste lära mig spela gitarr. Och skaffa mig en rolig vän. Som passar ihop med mig, så som Bret och Jermaine passar ihop. Eller som Ted och Kaj.

Det finns två onödiga saker jag verkligen stör mig på. Det första är fullkornsprodukter. Ta till exempel fullkornspizza, fullkornstacos, fullkornshamburgare och fullkornsvåfflor. Bara för att du lägger lite fullkorn i hamburgaren blir den inte nyttig! Och om du är ute efter nyttig mat, varför i helvete äter du då hamburgare? Det är ju inte som om brödet är det enda onyttiga. Det är ju bara idiotiskt att sitta där med fullkorn i hamburgaren och sen fylla den till bredden med kött, ost, dressing osv.

Det finns så mycket genvägar nuförtiden vad gäller mat, fullkorn är bara en del. Ta till exempel omega 3. Nuförtiden kan du hitta det konstgjort i smör, pasta, juice, frukostflingor osv. Om man verkligen vill ha mer Omega 3 i sin kost, hur svårt är det att äta fisk eller laga mat med olivolja? Eller bara äta lite nötter? Och om det nu är så bra med dessa genvägar, att de verkligen hjälper oss att äta nyttigare, varför blir vi då bara fetare och fetare?

Jag kan verkligen känna mig provocerad av folk som äter "supernyttigt", knappt blir mätta och aldrig unnar sig något, men inte heller rör på sig. Hur kul är det egentligen? Då äter jag hellre bra mat, unnar mig godsaker och tränar eller går ut på promenader. Och jag mår säkert bra mycket bättre än någon som slaviskt följer en diet. Framför allt psykiskt.

 Det andra jag stör mig på är GDA (Guideline Daily Amount). På framsidan av många varor, oftast i nedre vänstra hörnet, finns en liten ruta där det står ungefär såhär:

Kcal 70

5% av GDA*

per portion=25 g (fast just det står med mycket mindre bokstäver)

Såhär står det på www.gdainfo.se:

(...) Här är portionerna definierade som en vanlig portion. För bröd är en portion = en skiva, (...) för chips är en portion 25 g (en handfull), för läsk är en portion = 250 ml (ett glas) och för yoghurt är en portion = 125 g.

(...) Ett exempel är chips där en portion motsvarar 25 g, en liten handfull, men många äter kanske mer än en handfull. GDA är därför också en vägledning till vad som är en passande mängd att äta med hänsyn till att t.ex chips har ett högt innehåll av kalorier. GDA ska hjälpa konsumenten att förstå vad livsmedlet innehåller och ska ses som en vägledning till hur stor en portion är för vissa produkter.

Ursäkta? Har det verkligen gått så långt att folk inte själva kan bestämma hur stor en portion är? Det borde väl alla fatta att man inte kan äta tre påsar chips till efterrätt varje kväll och ändå förvänta sig att gå ner i vikt. Vem tror dom att köper en påse chips och nöjer sig med en handfull? Och framför allt; varför måste vi bli fördummade hela tiden? Varför måste allting vara lika för alla? Varför kan folk inte själva tänka efter? Varför måste en portion chips vara 25g?

Om jag inte vill ligga vaken i några timmar och få panik varje gång jag hör ett litet ljud, gör inget som får mig att tänka på möss innan jag ska sova.

Det finns mycket jag är rädd för. Vissa saker är väl befogade, som att bli våldtagen eller mördad om jag går ut ensam på natten (befogade, om än väldigt överdrivna med tanke på var jag bor). Vissa saker är helt obefogade, som mitt obehag för fåglar. Och sen finns det delar av min personlighet som bara är jobbigt, som att jag inte kan svara i telefon om jag inte vet vem det är som ringer. Jag kan verkligen få ångest. Speciellt om personen inte lägger på utan bara ringer och ringer. Jag vet att jag borde svara, men jag kan inte. Och det är ju så pinsamt! T.ex när jag är ensam hemma i vardagsrummet och telefonen i köket ringer och jag sitter och gör mitt allra bästa för att ignorera det. Om någon då kommer in genom dörren, hör att ringer och ser mig sitta i soffan så måste jag snabbt komma på en bra förklaring, "oj, vilken tur att du råkade komma in precis när det började ringa! Hehe... Svarar du? Du är ju närmast." eller "Alltså, jag har så ont i ryggen, det har tagit mig flera minuter att bara resa mig upp. Svarar du, är du snäll?" Det går oftast sådär, kan jag väl ärligt säga.

Och så är det ju det här med möss. Det finns absolut ingenting jag är så rädd för som möss. Eller, det skulle väl vara råttor då. Men från och med nu skriver jag bara möss, för tanken på att se en råtta skrämmer mig så mycket att jag knappt klarar av att tänka på det. Jag kan inte ens se en råtta på tv, så illa är det. I verkligheten har jag bara sett möss tre gånger, och ni som läste min förra blogg (mamma, jag syftar på dig) har redan läst om denna händelse, men för er nya kan jag ta det igen, om än lite nerkortat. Det skedde alltså när jag bodde i London.

Det var mitt i natten och jag vaknade av ett konstigt ljud. Jag låg vaken i några minuter och försökte komma fram till vad det var. Det lät som en påse som prasslade, så jag antog att det var en påse på min stol som höll på att ramla ner (verkligen bra uppfattningsförmåga där). Eftersom ljudet aldrig ville ta slut bestämde jag mig för att tända lampan och fixa det. Jag hade knappt hunnit fokusera mina ögon i ljuset innan jag såg det. Någonting brunt skymtade till och påsen (som för övrigt låg på golvet) slutade prassla. Jag fick panik. Jag satt helt stilla, jag har aldrig suttit så stilla i hela mitt liv. Efter några sekunder såg jag hur musen sprang iväg, bort från påsen. Som på en given signal började jag också springa, fast åt andra hållet. Jag sprang ut ur rummet och in på min toa.

Där stod jag i säkert en kvart utan att tänka. När jag väl började tänka igen försökte jag komma fram till vad som var bäst att göra utgående från min situation. Jag kom inte på något. Att gå in i rummet igen var omöjligt. Till slut vågade jag mig i alla fall ut från toan och stod i hallen (eller vad man ska kalla det. Utanför toan och utanför mitt rum) och gjorde ingenting. Som tur var vaknade pappan i familjen och hjälpte mig. Han sa att jag kunde sova i gästrummet bredvid.

Följande dag städade jag mitt rum så noga som jag aldrig städat förr. Jag var övertygad om att musen inte skulle komma tillbaka. Han var övertygad om att han borde komma tillbaka. Men då var jag vaken. Jag såg den smyga omkring på exakt samma ställe och slog hårt med handen i sängen och han sprang iväg. Två timmar senare kom han tillbaka igen och jag genomförde min slå i sängen-teknik. Det funkade den här gången också. Och då såg jag när han kom in i rummet. Han kom genom dörren, den snikna jäveln. Efter det sov jag alltid med två handdukar på golvet för springan i dörren. Men den natten var riktigt jobbig. Från att han kommit in första gången (där omkring 2-tiden) till 7 på morgonen, satt jag helt stilla i min säng och vågade verkligen inte somna. Under dessa timmar skrev jag också ett mail till min dåvarande pojkvän, och jag tänkte här publicera utvalda delar därifrån, så ni verkligen kan förstå hur jag kände:

...jag är ledsen och rädd, jag vill inte sitta varje natt och vänta på att en mus ska komma in i mitt rum. ... jag vill inte ha den i mitt rum. men jag vågar inte gå ner och väcka föräldrarna och säga något, för tänk om musen är i trappan? den går nämligen i trappan, mamman hade hittat bajs där. eller tänk om den typ springer omkring utanför mitt rum och funderar på att gå in igen? ...

... DEN KOM JUST TILLBAKA! ... varför kommer den tillbaka när det inte finns någon mat? ... eller tänk om det är fler än en! vad ska jag göra? ... den är liten och den springer iväg, men det spelar ingen roll, jag är så rädd för den.

Jag gillar framför allt att jag på allvar trodde att musen stod utanför min dörr och funderade på om han skulle gå in igen eller inte.

Jag önskar jag kunde säga att jag var där runt 14 när denna händelse utspelade sig. Men riktigt så var det inte. Det var i höstas. Jag var 20. Jag är inte stolt. Men jag kan inte hjälpa det. Det värsta var ändå föräldrarna. Dom visste om att en mus sprang omkring i huset, men dom ville inte berätta det för mig eftersom dom inte ville skrämma upp barnen. Okej, det kan jag förstå. Men berätta för mig i alla fall! Dessutom ville dom inte ringa en utrotare, eftersom pappan var vegetarian och inte ville anställa någon för att döda ett djur. Men där hade han tagit lite fel. Möss är inte djur. De är satans ställföreträdare på jorden.

Igår såg jag en mus igen. Det var när jag var ute på promenad, så egentligen får jag väl skylla mig själv, eftersom jag vandrade i hans territorium. Jag gick på en liten skogsväg och ungefär två meter framför mig ser jag en näbbmus kila över vägen. Jag blir skiträdd. Stelnar som vanligt till igen. Jag fungerar verkligen bra i panik. Det tar tio minuter att övertyga mig själv om att det inte är värt att ta omvägen på en kilometer eftersom jag är kanske 100 meter ifrån mitt hus. Han har säkert också sprungit iväg, långt långt bort redan. Jag bestämmer mig för att ta kontroll över min rädsla och gå lugnt och behärskat raka vägen hem. Eller hur. Jag tar ett steg, sen börjar jag springa. Jag stannar inte förrän jag är inomhus. Rädsla 1 - jag 0. Men jag lyckades i alla fall passera stället där han var. Det känns som ett stort steg.

Och jag vet att jag skriver väldigt långa inlägg, men det är så jag gillar det. Man behöver ju inte läsa allt på en gång. Man behöver inte ens läsa allting. Även om jag uppskattar det.