Idag har varit en otroligt konstig och oväntad dag. Fast om jag ska vara ärlig har jag väl väntat på den i lite mindre än ett år. Jag har nog egentligen varit mer olycklig och haft ett mer krossat hjärta än jag velat erkänna. Jag har bara flytt från allting och varit väldigt ytlig med mina känslor. Jag har varit cynisk och lättirriterad, och det är egentligen inte jag. Jag har tagit till andra saker för att vara lycklig, framför allt många filmer och tv-serier. Vad som hände för dem har varit viktigare för mig än vad som hände i mitt eget liv.

Jag har svårt att öppna mig för andra människor, och tydligen också svårt att öppna mig för mig själv. Jag låter ingen komma nära inpå, för då kan jag ju bli sårad. Att vara ledsen och sårad har varit ett tecken på svaghet. Fast det är ju inte så. Därför skriver jag det här.

Idag kom verkligheten ikapp. Jag kände allt det som jag borde känt för ett halvår sen, och allt det som jag inte lät mig känna för ett år sen. Och det var jobbigt. Men också skönt.

Det var egentligen ganska kliché. Ni vet, jag var ute och gå i regnet och lyssnade på "While My Guitar Gently Weeps" med the Beatles. Och allting bara kom. Fast det berodde nog inte så mycket på varken vädret eller låten, utan snarare att jag under några dagar nu har börjat lyssna på mig. Och jag tror jag vet vad det beror på, men sånt kan man aldrig veta säkert. 

Nu känner jag mig ganska tom, fast på ett positivt sätt. Jag har liksom tömt mig på allt det dåliga och är redo att börja bygga upp mig själv igen, och fylla mig med nya känslor, nya personer och nya minnen.

Men allting tar tid. Så nu ska jag börja lätt, med glass och Stockholm Live. I min pyamas, nerbäddad i min stora sköna säng.

I år är första sommaren sen jag började jobba som jag är ledig hela midsommar.

"Yes, nu ska jag göra något kul", tänkte jag.

"Nej, det ska du inte alls", tänkte Karma.

Min bästa vän är nämligen i Helsingfors och jag kan inte åka och hälsa på henne. Finns inte platser på båten. Eller det finns väl, men då kostar det också en 200-300 euro. Jag har inte egentligen så många andra riktigt bra vänner. Antingen har vi glidit för långt ifrån varandra för att det ska kännas naturligt, eller så är det vänner som egentligen är min förra pojkväns vänner. Det här är alltså första sommaren på 4 år som jag inte är tillsammans med honom längre. Och det känns konstigt, även om vi är bra vänner. Men jag kan inte längre ringa upp honom och fråga om vi ska ses, bara sådär. Och jag saknar det.

Å andra sidan har jag aldrig riktigt firat midsommar. Jag kan ärligt säga att jag inte förstår poängen. Jag gillar inte riktigt det här med att man måste göra något för att vara någon. Det borde vara helt okej att inte ha något planerat, att inte göra något, men det är inte det. Då är man tråkig. Så bara för det ska jag spendera hela helgen med att inte göra någonting viktigt eller sensationellt alls.

På tal om att inte göra något. Jag brukar egentligen inte läsa andras bloggar (och som sagt, inte skriva heller. Men nu känns det som om jag har mycket att skriva om hela tiden, därför har jag skrivit 7000 inlägg på tre dagar), men nu dom senaste dagarna har jag kollat in lite. Några har jag verkligen gillat och kommer fortsätta läsa, andra inte. Men det var en sak jag fastnade för.

Någon, tyvärr minns jag inte vem- om någon som läser det här kan hjälpa mig minnas så tackar jag för det, skrev att de hatade dumma människor. Alltså människor som inte tänker själva, utan accepterar ett påstående som en absolut sanning. Även om jag håller med om det, så finns det en sak som är värre. Människor som kunde tänka efter, men helt enkelt inte bryr sig.