Jag brukar egentligen inte gilla när folk tipsar på låtar på youtube i sina inlägg, men nu tänker jag göra det själv. Hycklare, japp (nu upptäckte jag en intressant sak, men jag tar det i ett eget inlägg).

Så om du aldrig hört denna underbara låt, så ger jag dig chansen nu. Jag har haft den på hjärnan hela dagen igår och idag. Men den är så fin.

När jag var i Irland förra året var folk väldigt trevliga mot mig. Jag var en ensam, ung tjej med två stora resväskor i ett främmande land. Folk höll upp dörrar, hjälpte mig lyfta in väskorna i bussen och allt möjligt. När jag skulle åka med sista bussen (jag åkte först en direktbuss från Dublin till Limerick och sen en mindre buss till Cork. Jag mådde inte så bra när jag kom fram, kan jag ju meddela) var busschauffören jättetrevlig. Jag visste inte var jag skulle stiga av, bara vad stationen hette. Så han hjälpte mig hitta rätt, och samtidigt berättade han om bygdens historia och vilka platser jag absolut skulle besöka medan jag var där. Jag älskade det.

I London var det ju naturligt mer stressigt än på den irländska landsbygden, men folk är ändå trevliga. Det brukar inte vara svårt att hitta någon som kan hjälpa en rätt om man är vilse. Också här håller folk upp dörrar och kan hjälpa till om du har mycket saker med dig. En annan sak jag gillar är att folk tänker på barnen. När jag var ute med 7-åringen kunde folk ibland fråga av honom om allt var ok. Ibland frågade dom också om jag var hans syster, men dom blev nöjda när jag sa att jag var hans nanny. Det var inte så att folk kom fram och bara plötsligt började fråga ut oss, men om vi stod i kö eller om vi pratade med dem av någon annan orsak, kunde de undra. Visst kan jag ju ta det som en förolämpning, att de inte trodde han hörde ihop med mig, men jag ser det inte så. Jag gillar att man tänker på barnen, att man bryr sig.

Idag på jobbet var det en man som behövde hjälp med att lyfta in lite saker i sin bil (ett bord och några stolar han just köpt). Det fick bli min uppgift, jag satt inte i kassan just då. Där var också en lite äldre man som gärna hade hjälpt till, men av någon orsak accepterade inte den andra mannen hans hjälp. Han rent av ignorerade honom. Det var som om han tänkte att "jag har inte begärt din hjälp, sluta nosa runt här". Så det slutade med att den äldre mannen tyst gick därifrån, samtidigt som jag fick ett "tack så mycket för hjälpen" av den andre mannen. Jag undrar hur den äldre mannen kände sig då?

 Okej, jag vet att det inte är några direkt nyskapande eller chockerande tankar jag för fram. Det är väl rätt stereotypt att engelsmän är trevliga och artiga. Men varför är vi så inbundna? Varför har vi så svårt att acceptera hjälp från en främling? Det är inte något genetiskt, när jag kom hem från London sa jag till exempel "ursäkta" hela tiden jag stötte ihop med någon, oavsett om det var mitt fel eller inte. Man bara gjorde så i London, så jag fortsatte rent naturligt. Det försvann dock tyvärr efter ett par veckor. Och det är väldigt, väldigt synd.