Det finns mycket jag är rädd för. Vissa saker är väl befogade, som att bli våldtagen eller mördad om jag går ut ensam på natten (befogade, om än väldigt överdrivna med tanke på var jag bor). Vissa saker är helt obefogade, som mitt obehag för fåglar. Och sen finns det delar av min personlighet som bara är jobbigt, som att jag inte kan svara i telefon om jag inte vet vem det är som ringer. Jag kan verkligen få ångest. Speciellt om personen inte lägger på utan bara ringer och ringer. Jag vet att jag borde svara, men jag kan inte. Och det är ju så pinsamt! T.ex när jag är ensam hemma i vardagsrummet och telefonen i köket ringer och jag sitter och gör mitt allra bästa för att ignorera det. Om någon då kommer in genom dörren, hör att ringer och ser mig sitta i soffan så måste jag snabbt komma på en bra förklaring, "oj, vilken tur att du råkade komma in precis när det började ringa! Hehe... Svarar du? Du är ju närmast." eller "Alltså, jag har så ont i ryggen, det har tagit mig flera minuter att bara resa mig upp. Svarar du, är du snäll?" Det går oftast sådär, kan jag väl ärligt säga.

Och så är det ju det här med möss. Det finns absolut ingenting jag är så rädd för som möss. Eller, det skulle väl vara råttor då. Men från och med nu skriver jag bara möss, för tanken på att se en råtta skrämmer mig så mycket att jag knappt klarar av att tänka på det. Jag kan inte ens se en råtta på tv, så illa är det. I verkligheten har jag bara sett möss tre gånger, och ni som läste min förra blogg (mamma, jag syftar på dig) har redan läst om denna händelse, men för er nya kan jag ta det igen, om än lite nerkortat. Det skedde alltså när jag bodde i London.

Det var mitt i natten och jag vaknade av ett konstigt ljud. Jag låg vaken i några minuter och försökte komma fram till vad det var. Det lät som en påse som prasslade, så jag antog att det var en påse på min stol som höll på att ramla ner (verkligen bra uppfattningsförmåga där). Eftersom ljudet aldrig ville ta slut bestämde jag mig för att tända lampan och fixa det. Jag hade knappt hunnit fokusera mina ögon i ljuset innan jag såg det. Någonting brunt skymtade till och påsen (som för övrigt låg på golvet) slutade prassla. Jag fick panik. Jag satt helt stilla, jag har aldrig suttit så stilla i hela mitt liv. Efter några sekunder såg jag hur musen sprang iväg, bort från påsen. Som på en given signal började jag också springa, fast åt andra hållet. Jag sprang ut ur rummet och in på min toa.

Där stod jag i säkert en kvart utan att tänka. När jag väl började tänka igen försökte jag komma fram till vad som var bäst att göra utgående från min situation. Jag kom inte på något. Att gå in i rummet igen var omöjligt. Till slut vågade jag mig i alla fall ut från toan och stod i hallen (eller vad man ska kalla det. Utanför toan och utanför mitt rum) och gjorde ingenting. Som tur var vaknade pappan i familjen och hjälpte mig. Han sa att jag kunde sova i gästrummet bredvid.

Följande dag städade jag mitt rum så noga som jag aldrig städat förr. Jag var övertygad om att musen inte skulle komma tillbaka. Han var övertygad om att han borde komma tillbaka. Men då var jag vaken. Jag såg den smyga omkring på exakt samma ställe och slog hårt med handen i sängen och han sprang iväg. Två timmar senare kom han tillbaka igen och jag genomförde min slå i sängen-teknik. Det funkade den här gången också. Och då såg jag när han kom in i rummet. Han kom genom dörren, den snikna jäveln. Efter det sov jag alltid med två handdukar på golvet för springan i dörren. Men den natten var riktigt jobbig. Från att han kommit in första gången (där omkring 2-tiden) till 7 på morgonen, satt jag helt stilla i min säng och vågade verkligen inte somna. Under dessa timmar skrev jag också ett mail till min dåvarande pojkvän, och jag tänkte här publicera utvalda delar därifrån, så ni verkligen kan förstå hur jag kände:

...jag är ledsen och rädd, jag vill inte sitta varje natt och vänta på att en mus ska komma in i mitt rum. ... jag vill inte ha den i mitt rum. men jag vågar inte gå ner och väcka föräldrarna och säga något, för tänk om musen är i trappan? den går nämligen i trappan, mamman hade hittat bajs där. eller tänk om den typ springer omkring utanför mitt rum och funderar på att gå in igen? ...

... DEN KOM JUST TILLBAKA! ... varför kommer den tillbaka när det inte finns någon mat? ... eller tänk om det är fler än en! vad ska jag göra? ... den är liten och den springer iväg, men det spelar ingen roll, jag är så rädd för den.

Jag gillar framför allt att jag på allvar trodde att musen stod utanför min dörr och funderade på om han skulle gå in igen eller inte.

Jag önskar jag kunde säga att jag var där runt 14 när denna händelse utspelade sig. Men riktigt så var det inte. Det var i höstas. Jag var 20. Jag är inte stolt. Men jag kan inte hjälpa det. Det värsta var ändå föräldrarna. Dom visste om att en mus sprang omkring i huset, men dom ville inte berätta det för mig eftersom dom inte ville skrämma upp barnen. Okej, det kan jag förstå. Men berätta för mig i alla fall! Dessutom ville dom inte ringa en utrotare, eftersom pappan var vegetarian och inte ville anställa någon för att döda ett djur. Men där hade han tagit lite fel. Möss är inte djur. De är satans ställföreträdare på jorden.

Igår såg jag en mus igen. Det var när jag var ute på promenad, så egentligen får jag väl skylla mig själv, eftersom jag vandrade i hans territorium. Jag gick på en liten skogsväg och ungefär två meter framför mig ser jag en näbbmus kila över vägen. Jag blir skiträdd. Stelnar som vanligt till igen. Jag fungerar verkligen bra i panik. Det tar tio minuter att övertyga mig själv om att det inte är värt att ta omvägen på en kilometer eftersom jag är kanske 100 meter ifrån mitt hus. Han har säkert också sprungit iväg, långt långt bort redan. Jag bestämmer mig för att ta kontroll över min rädsla och gå lugnt och behärskat raka vägen hem. Eller hur. Jag tar ett steg, sen börjar jag springa. Jag stannar inte förrän jag är inomhus. Rädsla 1 - jag 0. Men jag lyckades i alla fall passera stället där han var. Det känns som ett stort steg.

Och jag vet att jag skriver väldigt långa inlägg, men det är så jag gillar det. Man behöver ju inte läsa allt på en gång. Man behöver inte ens läsa allting. Även om jag uppskattar det.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Using only song names from ONE ARTIST, cleverly answer these questions. Pass it on to people you like and include me. Try not to repeat a song title. It's harder than you think. Jag har bara tagit låtar som jag själv har. Pick your artist: The ...

Som ni märker har jag inte skrivit så mycket på sistonde, men det är för att allt är så bra just nu. Det finns ingenting mer omotiverande än lycka. Jag har gjort så mycket hela veckan; måndags minigolf, tisdag Midsomer, onsdag Games Street o WHA, tor...

Nu är det juli. Bara lite mer än en månad kvar av sommaren. Hittills har det varit riktigt bra, faktiskt. Jag har ingen lust att blogga, som ni kanske märker. Jag skyller på värmen. Det är så varmt att man inte orkar göra något eller tänka något.   J...

Att sitta på en brygga tillsammans med vänner och äta italiensk glass en varm sommarkväll är nog bland det bästa som finns. Speciellt om man inte ens behöver prata för att det ska vara bra. Jag hade en väldigt rolig kväll, något jag verkligen behövde...

Det var en riktigt trevlig helg. Jag for inte till Stockholm, jag for på grillfest istället. Stockholm blir det på torsdag, och festen var riktigt lyckad. Roligt hade vi, i alla fall tills vi drog ut. Vi gick in till stan, tog väl en halvtimme kanske...