Det finns två onödiga saker jag verkligen stör mig på. Det första är fullkornsprodukter. Ta till exempel fullkornspizza, fullkornstacos, fullkornshamburgare och fullkornsvåfflor. Bara för att du lägger lite fullkorn i hamburgaren blir den inte nyttig! Och om du är ute efter nyttig mat, varför i helvete äter du då hamburgare? Det är ju inte som om brödet är det enda onyttiga. Det är ju bara idiotiskt att sitta där med fullkorn i hamburgaren och sen fylla den till bredden med kött, ost, dressing osv.

Det finns så mycket genvägar nuförtiden vad gäller mat, fullkorn är bara en del. Ta till exempel omega 3. Nuförtiden kan du hitta det konstgjort i smör, pasta, juice, frukostflingor osv. Om man verkligen vill ha mer Omega 3 i sin kost, hur svårt är det att äta fisk eller laga mat med olivolja? Eller bara äta lite nötter? Och om det nu är så bra med dessa genvägar, att de verkligen hjälper oss att äta nyttigare, varför blir vi då bara fetare och fetare?

Jag kan verkligen känna mig provocerad av folk som äter "supernyttigt", knappt blir mätta och aldrig unnar sig något, men inte heller rör på sig. Hur kul är det egentligen? Då äter jag hellre bra mat, unnar mig godsaker och tränar eller går ut på promenader. Och jag mår säkert bra mycket bättre än någon som slaviskt följer en diet. Framför allt psykiskt.

 Det andra jag stör mig på är GDA (Guideline Daily Amount). På framsidan av många varor, oftast i nedre vänstra hörnet, finns en liten ruta där det står ungefär såhär:

Kcal 70

5% av GDA*

per portion=25 g (fast just det står med mycket mindre bokstäver)

Såhär står det på www.gdainfo.se:

(...) Här är portionerna definierade som en vanlig portion. För bröd är en portion = en skiva, (...) för chips är en portion 25 g (en handfull), för läsk är en portion = 250 ml (ett glas) och för yoghurt är en portion = 125 g.

(...) Ett exempel är chips där en portion motsvarar 25 g, en liten handfull, men många äter kanske mer än en handfull. GDA är därför också en vägledning till vad som är en passande mängd att äta med hänsyn till att t.ex chips har ett högt innehåll av kalorier. GDA ska hjälpa konsumenten att förstå vad livsmedlet innehåller och ska ses som en vägledning till hur stor en portion är för vissa produkter.

Ursäkta? Har det verkligen gått så långt att folk inte själva kan bestämma hur stor en portion är? Det borde väl alla fatta att man inte kan äta tre påsar chips till efterrätt varje kväll och ändå förvänta sig att gå ner i vikt. Vem tror dom att köper en påse chips och nöjer sig med en handfull? Och framför allt; varför måste vi bli fördummade hela tiden? Varför måste allting vara lika för alla? Varför kan folk inte själva tänka efter? Varför måste en portion chips vara 25g?

Om jag inte vill ligga vaken i några timmar och få panik varje gång jag hör ett litet ljud, gör inget som får mig att tänka på möss innan jag ska sova.

Det finns mycket jag är rädd för. Vissa saker är väl befogade, som att bli våldtagen eller mördad om jag går ut ensam på natten (befogade, om än väldigt överdrivna med tanke på var jag bor). Vissa saker är helt obefogade, som mitt obehag för fåglar. Och sen finns det delar av min personlighet som bara är jobbigt, som att jag inte kan svara i telefon om jag inte vet vem det är som ringer. Jag kan verkligen få ångest. Speciellt om personen inte lägger på utan bara ringer och ringer. Jag vet att jag borde svara, men jag kan inte. Och det är ju så pinsamt! T.ex när jag är ensam hemma i vardagsrummet och telefonen i köket ringer och jag sitter och gör mitt allra bästa för att ignorera det. Om någon då kommer in genom dörren, hör att ringer och ser mig sitta i soffan så måste jag snabbt komma på en bra förklaring, "oj, vilken tur att du råkade komma in precis när det började ringa! Hehe... Svarar du? Du är ju närmast." eller "Alltså, jag har så ont i ryggen, det har tagit mig flera minuter att bara resa mig upp. Svarar du, är du snäll?" Det går oftast sådär, kan jag väl ärligt säga.

Och så är det ju det här med möss. Det finns absolut ingenting jag är så rädd för som möss. Eller, det skulle väl vara råttor då. Men från och med nu skriver jag bara möss, för tanken på att se en råtta skrämmer mig så mycket att jag knappt klarar av att tänka på det. Jag kan inte ens se en råtta på tv, så illa är det. I verkligheten har jag bara sett möss tre gånger, och ni som läste min förra blogg (mamma, jag syftar på dig) har redan läst om denna händelse, men för er nya kan jag ta det igen, om än lite nerkortat. Det skedde alltså när jag bodde i London.

Det var mitt i natten och jag vaknade av ett konstigt ljud. Jag låg vaken i några minuter och försökte komma fram till vad det var. Det lät som en påse som prasslade, så jag antog att det var en påse på min stol som höll på att ramla ner (verkligen bra uppfattningsförmåga där). Eftersom ljudet aldrig ville ta slut bestämde jag mig för att tända lampan och fixa det. Jag hade knappt hunnit fokusera mina ögon i ljuset innan jag såg det. Någonting brunt skymtade till och påsen (som för övrigt låg på golvet) slutade prassla. Jag fick panik. Jag satt helt stilla, jag har aldrig suttit så stilla i hela mitt liv. Efter några sekunder såg jag hur musen sprang iväg, bort från påsen. Som på en given signal började jag också springa, fast åt andra hållet. Jag sprang ut ur rummet och in på min toa.

Där stod jag i säkert en kvart utan att tänka. När jag väl började tänka igen försökte jag komma fram till vad som var bäst att göra utgående från min situation. Jag kom inte på något. Att gå in i rummet igen var omöjligt. Till slut vågade jag mig i alla fall ut från toan och stod i hallen (eller vad man ska kalla det. Utanför toan och utanför mitt rum) och gjorde ingenting. Som tur var vaknade pappan i familjen och hjälpte mig. Han sa att jag kunde sova i gästrummet bredvid.

Följande dag städade jag mitt rum så noga som jag aldrig städat förr. Jag var övertygad om att musen inte skulle komma tillbaka. Han var övertygad om att han borde komma tillbaka. Men då var jag vaken. Jag såg den smyga omkring på exakt samma ställe och slog hårt med handen i sängen och han sprang iväg. Två timmar senare kom han tillbaka igen och jag genomförde min slå i sängen-teknik. Det funkade den här gången också. Och då såg jag när han kom in i rummet. Han kom genom dörren, den snikna jäveln. Efter det sov jag alltid med två handdukar på golvet för springan i dörren. Men den natten var riktigt jobbig. Från att han kommit in första gången (där omkring 2-tiden) till 7 på morgonen, satt jag helt stilla i min säng och vågade verkligen inte somna. Under dessa timmar skrev jag också ett mail till min dåvarande pojkvän, och jag tänkte här publicera utvalda delar därifrån, så ni verkligen kan förstå hur jag kände:

...jag är ledsen och rädd, jag vill inte sitta varje natt och vänta på att en mus ska komma in i mitt rum. ... jag vill inte ha den i mitt rum. men jag vågar inte gå ner och väcka föräldrarna och säga något, för tänk om musen är i trappan? den går nämligen i trappan, mamman hade hittat bajs där. eller tänk om den typ springer omkring utanför mitt rum och funderar på att gå in igen? ...

 

... DEN KOM JUST TILLBAKA! ... varför kommer den tillbaka när det inte finns någon mat? ... eller tänk om det är fler än en! vad ska jag göra? ... den är liten och den springer iväg, men det spelar ingen roll, jag är så rädd för den.

Jag gillar framför allt att jag på allvar trodde att musen stod utanför min dörr och funderade på om han skulle gå in igen eller inte.

Jag önskar jag kunde säga att jag var där runt 14 när denna händelse utspelade sig. Men riktigt så var det inte. Det var i höstas. Jag var 20. Jag är inte stolt. Men jag kan inte hjälpa det. Det värsta var ändå föräldrarna. Dom visste om att en mus sprang omkring i huset, men dom ville inte berätta det för mig eftersom dom inte ville skrämma upp barnen. Okej, det kan jag förstå. Men berätta för mig i alla fall! Dessutom ville dom inte ringa en utrotare, eftersom pappan var vegetarian och inte ville anställa någon för att döda ett djur. Men där hade han tagit lite fel. Möss är inte djur. De är satans ställföreträdare på jorden.

Igår såg jag en mus igen. Det var när jag var ute på promenad, så egentligen får jag väl skylla mig själv, eftersom jag vandrade i hans territorium. Jag gick på en liten skogsväg och ungefär två meter framför mig ser jag en näbbmus kila över vägen. Jag blir skiträdd. Stelnar som vanligt till igen. Jag fungerar verkligen bra i panik. Det tar tio minuter att övertyga mig själv om att det inte är värt att ta omvägen på en kilometer eftersom jag är kanske 100 meter ifrån mitt hus. Han har säkert också sprungit iväg, långt långt bort redan. Jag bestämmer mig för att ta kontroll över min rädsla och gå lugnt och behärskat raka vägen hem. Eller hur. Jag tar ett steg, sen börjar jag springa. Jag stannar inte förrän jag är inomhus. Rädsla 1 - jag 0. Men jag lyckades i alla fall passera stället där han var. Det känns som ett stort steg.

Och jag vet att jag skriver väldigt långa inlägg, men det är så jag gillar det. Man behöver ju inte läsa allt på en gång. Man behöver inte ens läsa allting. Även om jag uppskattar det.

Ens farmor borde inte få ringa mitt i natten till sina barnbarn, även om det är midsommar. Speciellt inte om hon är lite salongsberusad. Och absolut inte om barnbarnet just då sitter och ser på en skräckfilm och är så rädd att hon knappt vågar röra sig. Då vill hon inte höra konstiga ljud uppifrån sitt rum följda av en duns när något ramlar i golv och sen fortsätta höra ljudet, fast högre (jag hade alltså min mobil på ljudlöst, och den vibrerade så mycket att den ramlade i golv). Jag är mäkta stolt över att jag vågade gå uppför trappan för att se vad det var som lät. Nu är det andra gången på två dagar som jag trotsat mina rädslor (mer om det i ett senare inlägg). Men så här gick i alla fall vårt samtal:

Jag: Hallå?

Farmor: Hejsan! Trevlig midsommar!

Jag: Jo, tack detsamma..

Farmor: Oj, det är så kul att höra din röst!

Jag: Jaa, tack detsamma igen, får jag väl säga.

Farmor: Har du sett nåra såna där som man hänger idag?

Jag: Att, vad?

Farmor: Ja men, såna där stångar!

Jag: Midsommarstänger? Nää, jag har bara varit hemma idag.

Farmor: Men du är ju på Åland! Då ska man se såna stångar! Men ha det så trevligt, och hälsa din syster!

Jag: Jasså, jaha.. Joo, det ska jag. Hejdå!

Inte direkt min mest givande diskussion. Men jag gillar min farmor, hon är intressant.

Jag har förresten uteslutit alla mina "va?" och "vad menar du?", för er egen skull. Egentligen tog väl samtalet minst 5-10 minuter. Fast hon slutade faktiskt samtalet väldigt abrupt och nästan mitt i en mening. Och jag kan ju säga som så att jag inte direkt var på rätt humör för att se fortsättningen av filmen. "From Hell", helt okej. Sen såg jag på "Shaun of the Dead", vilken är den bästa romantiska komedi med zombier jag någonsin sett. Till middag åt jag förresten kallt ris från igår och kalla korvar, eftersom jag inte orkade värma eller koka något. Jag är ändå väldigt nöjd med min midsommar.

 Hela midsommarhetsen är bara överdriven. Nästan varje kund handlade för över 100 euro igår, och långt över hälften handlade för över 150 euro. För en dag! Det är helt sjukt. Jag är annars väldigt tråkig när det gäller midsommar, nyår och liknande högtider. Det blir ändå aldrig lika bra som man tänkt sig, så då är det ju helt onödigt att bygga upp sina förhoppningar bara för att få dom krossade.

Men om jag ska vara ärlig så önskar jag väl att jag någon gång skulle få vara med om det där underbara midsommarfirandet som i stort sätt bara existerar i fantasin (och filmer, men det är väl lite samma sak). Sol, värme, trevliga människor, lekar och god mat. Någon speciell att ha bredvid sig. Hela paketet. Än så länge lever jag dock ganska bra i min cyniska och kritiska värld.

Det var en sak jag tänkte på idag. När man var i den åldern att man läste tidningar som KP och Frida så kunde man ibland hitta frågor om att handla kondomer.

"Hej, jag och min tjej ska ha sex och jag lovade köpa kondomer, men jag tycker det är så pinsamt. Har du något tips så det blir mindre pinsamt?"

Och då svarade alltid personen något i stil med att;  "tänk på att det bara är du som tycker det är pinsamt, kassörskan säljer kondomer så ofta så för henne spelar det ingen roll".

Jag kan ju meddela att det inte stämmer. Så ofta köper folk faktiskt inte kondomer, och speciellt om det är en ung kille som handlar så är det ju klart man reagerar. Det är väldigt roligt att se hur hårt dom flesta kämpar för att se obesvärade ut. Vi har så att kondomerna hänger vid kassorna, på en ställning. Lite bredvid där finns godiset. Så dom börjar med att gå runt bland godiset, kanske dom väljer en påse eller en chokladkaka att äta innan dom långsamt närmar sig kassan. Det är väldigt få som stannar upp vid ställningen och väljer vilken sort dom ska ha, utan dom tar bara första bästa. Sen snabbt till kassan, och helst ska det inte vara någon kö.

Alla brukar också försöka gömma kondomerna, så bara därför brukar jag se till att inte dölja dom när jag dragit dom genom kassan. Lite kul måste jag väl också få ha. Och det spelar ingen roll i vilken ålder köparen är. Vi har en man på säkert 55+ som kommer in och köper ett 12-pack ungefär varannan vecka (det är egentligen lite imponerande), och också han brukar lägga plastpåsen över förpackningen, så att de andra kunderna inte ska få syn på det.

Men jag måste erkänna att det i början var lite pinsamt att sälja kondomer, men man kommer lätt över det. Värre är det när det handlar om mer personliga grejer. Glidmedel tex. Jag verkligen hatar när folk handlar glidmedel. Det avslöjar så mycket, och ändå inte. Varför behöver ett ungt par glidmedel tex? Och en gång kom en dam på över 70 år in och handlade glidmedel. Då kände jag mig faktiskt lite besvärad.

Jag minns en gång när jag var liten, kanske jag gick på ettan eller så. Jag hade varit och handlat med mina föräldrar och när vi kom hem och skulle packa upp varorna så hittade jag ett vitt paket som det stod Sultan på, och med en rolig gubbe på framsidan. När jag frågade mamma vad det var för något så blev hon lite konstig och sa att det var hennes och pappas. Sen satte hon in paketet i sitt skåp som jag visste att jag inte fick gå in i. Idag vet jag att Sultan är Finlands överlägset mest populära kondom.

När jag var i London också så var den yngsta pojken (7 år) i mitt rum en gång. Han kollade igenom mina filmer och hittade "The 40-year-old Virgin" och sa något i stil med "Oh, this one is supposed to be wicked. But.. What is a virgin, really?"  Pojken är 7 år! Vad ska jag säga? Jag kan ju inte börja säga att det är en person som inte haft sex, då kommer vi ju in på hela grejen med sex och det kände jag mig inte redo för. Och tänk om han hade frågat mig om jag var en virgin, och sen helt enkelt börjat berätta för sina föräldrar vid middagen. Sånt gör ju barn ibland. Tar saker ur sitt sammanhang och slänger ur sig dem vid de mest pinsamma tillfällen. I alla fall, jag hade tur den gången. Han blev alldeles för exalterad när han hittade Star Wars längst ner i högen för att komma ihåg att han hade ställt en fråga.

Har någon annan varit med om något liknande?

Jag älskar verkligen Stockholm Live och det programmet har betytt väldigt mycket för mig. Det var egentligen där jag för första gången på riktigt kom i kontakt med stand-up, och det är jag väldigt glad för. Det var där jag lärde känna många av mina förebilder, framför allt Magnus Betnér. Enligt mig är han Sveriges bästa komiker. Men också Jakob Öqvist, Johan Glans, Özz Nûjen osv.. Jag blir lika imponerad varje gång, jag önskar jag var tillräckligt modig för att ställa mig upp på scen och vara rolig. Det måste ju vara grymt jobbigt om ingen uppskattar en.

Men det finns en annan orsak till att just Stockholm Live är så speciellt för mig. Och det är min pappa. Både jag och min pappa gillade programmet, så vi satt alltid och såg på det tillsammans. Eller, vi mer än såg på det tillsammans, vi pratade om att vi skulle se på det, vi hjälptes åt att komma ihåg när det började, vi diskuterade om vem som hade varit roligast den kvällen och vilka våra favoriter var. Det måste ha varit det allra första vi delade tillsammans, som vi båda kunde njuta av lika mycket. Jag menar, jag var inte speciellt intresserad av hans golfdiskussioner eller frimärkssamlig, även om jag lyssnade när han berättade. Och jag tvivlar på att han var så road av att följa med på mina ridtävlingar eller höra mig babbla på om alla artister jag var kär i just då.

Förutom det så är det också bland de roligaste svenska program jag någonsin sett, så om ni vet vad jag snackar om råder jag er att genast göra allt ni kan (lagligt, naturligtvis) för att kunna ta en titt. Om inte annat så tror jag att mycket finns på youtube.

Idag har varit en otroligt konstig och oväntad dag. Fast om jag ska vara ärlig har jag väl väntat på den i lite mindre än ett år. Jag har nog egentligen varit mer olycklig och haft ett mer krossat hjärta än jag velat erkänna. Jag har bara flytt från allting och varit väldigt ytlig med mina känslor. Jag har varit cynisk och lättirriterad, och det är egentligen inte jag. Jag har tagit till andra saker för att vara lycklig, framför allt många filmer och tv-serier. Vad som hände för dem har varit viktigare för mig än vad som hände i mitt eget liv.

Jag har svårt att öppna mig för andra människor, och tydligen också svårt att öppna mig för mig själv. Jag låter ingen komma nära inpå, för då kan jag ju bli sårad. Att vara ledsen och sårad har varit ett tecken på svaghet. Fast det är ju inte så. Därför skriver jag det här.

Idag kom verkligheten ikapp. Jag kände allt det som jag borde känt för ett halvår sen, och allt det som jag inte lät mig känna för ett år sen. Och det var jobbigt. Men också skönt.

Det var egentligen ganska kliché. Ni vet, jag var ute och gå i regnet och lyssnade på "While My Guitar Gently Weeps" med the Beatles. Och allting bara kom. Fast det berodde nog inte så mycket på varken vädret eller låten, utan snarare att jag under några dagar nu har börjat lyssna på mig. Och jag tror jag vet vad det beror på, men sånt kan man aldrig veta säkert. 

Nu känner jag mig ganska tom, fast på ett positivt sätt. Jag har liksom tömt mig på allt det dåliga och är redo att börja bygga upp mig själv igen, och fylla mig med nya känslor, nya personer och nya minnen.

Men allting tar tid. Så nu ska jag börja lätt, med glass och Stockholm Live. I min pyamas, nerbäddad i min stora sköna säng.

I år är första sommaren sen jag började jobba som jag är ledig hela midsommar.

"Yes, nu ska jag göra något kul", tänkte jag.

"Nej, det ska du inte alls", tänkte Karma.

Min bästa vän är nämligen i Helsingfors och jag kan inte åka och hälsa på henne. Finns inte platser på båten. Eller det finns väl, men då kostar det också en 200-300 euro. Jag har inte egentligen så många andra riktigt bra vänner. Antingen har vi glidit för långt ifrån varandra för att det ska kännas naturligt, eller så är det vänner som egentligen är min förra pojkväns vänner. Det här är alltså första sommaren på 4 år som jag inte är tillsammans med honom längre. Och det känns konstigt, även om vi är bra vänner. Men jag kan inte längre ringa upp honom och fråga om vi ska ses, bara sådär. Och jag saknar det.

Å andra sidan har jag aldrig riktigt firat midsommar. Jag kan ärligt säga att jag inte förstår poängen. Jag gillar inte riktigt det här med att man måste göra något för att vara någon. Det borde vara helt okej att inte ha något planerat, att inte göra något, men det är inte det. Då är man tråkig. Så bara för det ska jag spendera hela helgen med att inte göra någonting viktigt eller sensationellt alls.

På tal om att inte göra något. Jag brukar egentligen inte läsa andras bloggar (och som sagt, inte skriva heller. Men nu känns det som om jag har mycket att skriva om hela tiden, därför har jag skrivit 7000 inlägg på tre dagar), men nu dom senaste dagarna har jag kollat in lite. Några har jag verkligen gillat och kommer fortsätta läsa, andra inte. Men det var en sak jag fastnade för.

Någon, tyvärr minns jag inte vem- om någon som läser det här kan hjälpa mig minnas så tackar jag för det, skrev att de hatade dumma människor. Alltså människor som inte tänker själva, utan accepterar ett påstående som en absolut sanning. Även om jag håller med om det, så finns det en sak som är värre. Människor som kunde tänka efter, men helt enkelt inte bryr sig.