Det finns många situationer i livet då man upplever vissa människor som mindre begåvade, om vi ska säga det på ett snällt sätt. Här är två av mina favoritögonblick från mina somrar i affären;

Jag sitter i kassan när en kvinna kommer fram till mig.

Kvinnan: Ursäkta, men kan man betala med pengar här?

 En annan gång när jag sitter i kassan kommer en annan kvinna fram till mig.

Kvinnan: Ursäkta, men säljer ni mat i den här affären? (jag vill bara påpeka att vi har stora skyltar vid ingången med specialerbjudanden, och det är typ till 90% bara mat vi gör reklam för där)

Idag hade jag också en tredje kvinna i min kassa. Hon skulle precis betala och hade satt kortet i kortläsaren.

Kvinnan: Var det enter jag skulle trycka på nu?

Jag: Vill du ha det på bank eller kredit?

Kvinnan: Bank.

Jag: Då ska du trycka på 2an.

Här uppstår en liten paus. Första sekunden är okej, sen ändras det snabbt till en obekväm tysnad.

Kvinnan: ... Alltså menar du siffran 2?

Ett annat tillfälle är kontaktannonser. Det är egentligen ganska roligt att läsa. Här är en personlig favorit;

En ung man på 55 år söker en kvinna. Om du har diabetes typ 2 eller barn spelar ingen roll.

För diabetes och barn är ju ganska lika.

Om du någon gång ska skriva en kontaktannons, men inte riktigt vet hur du vill göra det, så kan du kanske få lite tips av den här mannen:

Det spelar ingen roll om du är rolig eller intelligent, bara du är snygg.

Jag vill av hela mitt hjärta tro att han är ironisk, men ibland känns det avlägset.

Eftersom jag kommenterat andras kontaktannonser borde jag väl skriva min egen också. Något såhär skulle den väl vara:

Ung kvinna söker lika ung man, både i kropp och själ. Viktigt att du har liknande humor som mig, och mycket självdistans. Men lika viktigt att du också kan diskutera mer allvarligt, är intelligent och allmänbildad och ger mig trygghet. Jag utgår från att det också är vad du söker hos mig.

Jag vill dock påpeka att jag inte känner mig tillräckligt gammal, desperat eller ensam för att lägga ut en kontaktannons i tidningen än. Om 10 år, kanske. Men internet är ju en helt annan sak..

För några dagar sen sa min syster åt mig att hon inte kunde hämta mig från jobbet idag, eftersom hon skulle på något möte eller nåt.

"Glöm det. Du måste hämta mig, annars kommer jag inte hem. Det finns inte en chans att jag tänker cykla. Det tar en hel jävla timme och vägen består av bara uppförsbackar, typ.  Dessutom kommer det blåsa stark motvind hela tiden, så till och med i nedförsbacken blir jag omkörd av fotgängare. Jag kommer cykla rakt in i en svärm av myggor, knott och helveten och dom kommer framför allt flyga in i min mun och mina ögon. På tal om ögon så har jag ju såklart glömt mina solglasögon hemma och har alltså solen i ögonen halva biten. Som om det inte räckte kommer jag slira till precis i mitten av värsta uppförsbacken och åka rakt ner i diket." Är vad jag borde ha sagt.

"Ja, men det är lugnt. Jag kan cykla hem, det är skönt att cykla på kvällen." Är vad jag sa.

När jag gick på högstadiet brukade jag och mina två bästa vänner hänga på en ungdomsgård. En lördag när vi var där var min allra bästa vän väldigt trött. Hon låg till och med på soffan och sov en stund. När andra satt på golvet i samma rum och såg på film. I alla fall, orsaken till att hon var så trött var att hon hade stigit upp tidigt på morgonen för att åka till Sverige över dagen och spela handboll. När jag väckte henne utspelade sig denna konversation:

Hon: (konstiga osammanhängande ord och uttryck för att beskriva att hon är trött)

Jag:  Jaa, men skyll dig själv! Så går det när man är uppe länge, fast man vet att man ska stiga upp tidigt. Du borde inte ha varit på msn fram till klockan 3.

Hon:  Men jag hade ändå varit lika trött, även om jag gått och lagt mig 9.

Jag: Haha, va?

Hon: Jaa, det är när man stiger upp som spelar roll om man är trött eller inte. Inte när man går och lägger sig!

Efter det skrattade jag och min andra kompis i säkert en kvart och tyckte nog hon var lite dum. Alla vet ju att det som spelar roll är hur många timmar man sovit, inte när man stiger upp.

Men nu undrar jag. Igår kväll var jag uppe ganska länge. Klockan var säkert halv 3-3 eller så. Jag visste att jag behöva stiga upp 9, och skulle då alltså få 6 timmars sömn. Det störde mig inte speciellt mycket, 6 timmar är ju ganska länge. Jag kunde vara upp ett tag till. Till 4, minst.

När jag vaknade i morse var klockan kvart före 9, en halvtimme innan mobilen skulle ringa. Jag kände mig ganska pigg och bestämde mig för att kolla lite på internet, istället för att sova en halvtimme till. Det var då jag började fundera på den här historien.

Hade jag gått och lagt mig klockan ett och behövt stiga upp klockan 6, så hade jag varit mycket tröttare nu. Inte en chans att jag hade vaknat kvart i 6 och tänkt "hmm, om jag skulle ta och kolla internet innan jag stiger upp?".  För visst är det ju så? Oavsett när man går och lägger sig så är man tröttare om man stiger upp tidigt.

Skrattar bäst som skrattar sist, antar jag.

Jag brukar egentligen inte skratta högt när jag ser på saker som är kul. Det kan vara hur roligt som helst och jag kan älska det, men ändå sitter jag stilla utan att skratta. Men ibland kommer man över något som är så sjukt roligt att det inte går att hålla sig. Jag såg precis det här klippet, och det var precis så roligt. Det var nästan så att jag pausade mitt i, bara för att få skratta ifred. Fast jag gjorde inte det, det tar ju bort lite av känslan. Men speciellt i mitten är det skitkul. Så gör er själv en tjänst och se på det!

Nu har jag lagt in några nya bilder och uppdaterat min Flickr lite. Det är inte så många, jag är otroligt kräsen och blir sällan nöjd med mina bilder. Men det är någonting i alla fall, så jag hoppas ni tar en titt!

http://www.flickr.com/photos/killamaangiro/

Och, jag vet, det är inte direkt ett bra namn, men jag hade en stor "Pete Doherty - Babyshambles" period just då, och en låt heter Killamangiro. Så därför. Varför det är två a minns jag inte. Stavfel, högst antagligen.

Jag satt i mitt rum, helt ifred och nöjd med allting. Plötsligt hör jag ett surrande ljud, verkligen högt. Först tror jag det är en bil från vägen utanför, men sen ser jag den. En geting. Den är jättestor, säkert 3-4 centimeter. Den flyger först runt i rummet och jag vågar inte röra på mig. Varje gång den kommer i närheten av mig stelnar jag till. Till slut stannar den vid fönstret, antagligen försöker den ta sig ut.

Jag vet inte vad jag ska göra. Jag vågar ju inte sitta kvar och vänta på att den ska få syn på mig och anfalla. Så jag tar en mugg om går långsamt mot fönstret. Jag har en plan. Jag ska fånga getingen i muggen mot fönstret och sedan ta ett papper och liksom föra över den, så att jag kan bära den och sen släppa ut den i det fria. Jag vet inte om någon förstår, men det är en bra plan. Bara ett problem. Jag glömmer ta ett papper.

Så nu står jag med en mugg pressat mot ett fönster och inne i muggen surrar getingen. Han är verkligen arg nu. Måste ha sett roligt ut från vägen. En galen tjej som står och trycker en mugg mot fönstret. I alla fall. Nu börjar jag få panik. Vad ska jag göra? Han surrar och surrar. Till slut klarar jag det inte längre, utan släpper taget om muggen och springer snabbare än någonsin förr ut från mitt rum och nerför trappan, övertygad om att getingen är efter mig och kommer attackera när som helst. Fast han kommer inte. Smart drag där. Få mig osäker. Inte veta vilket rum jag kan gå till, inte veta var han gömmer sig.

Så det är alltså 1-0 till getingen. Men skam den som ger sig! Jag är redo för rond två. Den här gången beväpnar jag mig med en flugsmälla som tyvärr har sett bättre dagar.

Jag smyger mig uppför trappan, två steg i taget. Kan ju inte riskera att bli utsatt för ett bakhåll. Jag kan ju också förresten påpeka att jag stod på nedre våningen i kanske en halvtimme utan att röra mig, bara för att jag inte vågade. Men nu är jag på gång! Ju högre upp jag kommer, desto starkare hör jag surrandet. Sen ser jag honom. Han sitter i fönstret. På exakt samma ställe som jag lämnade honom. Verkar inte vara ett speciellt smart djur, honom överlistar jag lätt.

Med flugsmällan i högsta hugg anfaller jag. Tyvärr missar jag ju på första försöket, och det gör väl inte det ovetande djuret mindre upprört. Jag samlar ihop allt mod jag har och klarar av att inte springa nerför trappan skrikandes som en 5-åring.

Nu önskar jag att jag kunde berätta att allting slutade lyckligt. Att jag lyckades fånga getingen och släppa ut den i det fria och att vi skildes som goda vänner. Tyvärr kan jag inte det. Och jag är inte stolt, men jag slog till honom igen, och den här gången träffade jag. Och sen igen och igen, bara så att han absolut inte skulle kunna vakna till liv igen. Sen slängde jag ut honom.

Jag vill bara påpeka att jag inte är rädd för getingar. Då hade jag aldrig vågat mig uppför trappan igen. Jag bara inte tycker om saker som kan skada mig.

Jag bara måste kommentera den här artikeln;

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article5386719.ab

Han kan alltså få 158 års fängelse. 158 år! Om du misshandlar en annan människa kan du komma ut efter 2 år. Om du ens hamnar i fängelse över huvudtaget. Det känns som om någonting är lite bakvänt här.

På senare tid har jag känt mig alltmer dragen mot politiken. Inte så att jag vill bli politiker, det tror jag att jag har alltför dåligt tålamod för. Men jag vill engagera mig, och jag vill kunna engagera andra. Och det som fått mig intresserad är främst att främlingsfientliga partier går så snabbt framåt. Det är skrämmande. Ta Finland som exempel (eftersom jag bor här).

Sannfinländarna heter partiet, och det är väl inte så svårt att lista ut vad de står för. Det som berör mig mest personligen är de inte vill ha svenskan kvar i Finland. Det här är alltså ett parti som vill att jag ska sluta prata mitt modersmål eller alternativt flytta bort från mitt fosterland. När det var presidentval för några år sedan hade deras kandidat ett bra förslag; byta ut Åland (där jag bor) mot vissa delar av Karelen som nu tillhör Ryssland. De ville ge bort ett område med välfärd och istället få ett utfattigt område tillbaka. Bara för att Åland är svenskspråkigt. Kan ju dessutom tillägga att Åland är en strategiskt viktigt placerat ö, med enkel väg rakt in i Helsingfors. Ifall det någon gång skulle bli krig, alltså. Men det spelar ju mindre roll, bara vi blir av med svenskan.

Jag har två kusiner som är finskspråkiga, eftersom deras mamma är finsk. De kan dock lite svenska, inte speciellt mycket, men en del. Och de har blivit mobbade i skolan för det. Okej, jag vet att barn kan ta vad som helst och mobba andra barn för det, men det är inte bara mina kusiner. Om man som svensk går omkring i vissa städer i Finland kan man få skällsord kastade efter sig och folk har oprovocerat börjat slåss bara för att någon pratar svenska.

Jag kan faktiskt peka på en specifik händelse som gjorde mig så upprörd att jag kände mig tvungen att engagera mig. I vår affär har vi ett set med en mopp, hink och skaft. Det var en utländsk kvinna som kom till min kassa, jag är jättedålig på nationaliteter, men jag skulle tippa på att hon var thailändska. I alla fall asiatisk. Hon hade bara tagit hinken och jag sa att jag inte kunde sälja den, utan hon behövde ta hela settet. Så då gick hon iväg för att hämta de övriga delarna. Bakom henne i kön stod två män, kanske i 50-55 års åldern. Det andra hon handlade var också städartiklar. Det tog lite tid för henne att hämta varorna och jag såg att mannen bakom började bli småirriterad. Till slut kom hon i alla fall och när hon hade betalat (men fortfarande stod vid kassan och plockade ihop sina varor) sa mannen något i stil med "dom där ska inte komma hit och städa, dom kan lika bra stanna hemma där dom kommer ifrån". Jag blev både förvånad och upprörd, men jag sa ingenting. Han sa det inte till mig, utan till sin vän. Mannen han var med såg obekväm ut, men han sa ingenting heller. Så han fortsatte "varför kommer dom hit och städar? sånt ska dom inte syssla med". Han andra mannen drog lite på munnen nu, antagligen bara för att få honom att sluta. För grejen var det att han sa det inte upprört. Han sa det som ett skämt, fast ändå otroligt nedsättande. Som om han var värd så mycket mer än henne, hon var inte ens väd att komma hit och städa efter oss. Hade jag inte varit på jobb just då så hade jag sagt något. Men jag vågade inte.

Jag kan verkligen inte förstå det. Hur kan man anse att man är bättre än någon annan bara för att man råkar vara född i Finland?

Finland skryter ofta om sin invandrarpolitik, att man inte tar in så många, men istället ser till att de som kommer in faktiskt tas upp i samhället på ett bra sätt. Och det är ju bra, naturligtvis. Men samtidigt dör det många människor varje dag, kanske av svält, kanske för att de är förföljda på grund av sina åsikter. Allt dessa människor behöver är ett hem och en trygghet, och även om vi har möjlighet att ge dem hjälp så nekar vi. Varför är det något att vara stolt över? Finland har ju dessutom problem med en allt mer åldrande befolkning, att släppa in fler skulle ju lätta på problemet.

Jag vet att det inte är en enkel fråga, och att allt inte är svart eller vitt. Jag är inte så naiv. Men när det är socialt accepterat att i en mataffär fälla rasistiska kommentarer, utan att någon reagerar, då har det gått för långt.