Jag var inte vaken hela natten, jag kände början till migrän och tänkte sova. Tyvärr hjälpte det inte, därför är jag hemma från jobbet nu.

Tänkte bara säga att jag ljög lite. Det jag skrev om Die Hard-natten var definitivt den bästa natten. Men den bästa dagen var 6 december (Finlands nationaldag). Fast det kanske inte räknas, för då var jag i Manchester.

Vi åkte tidigt på morgonen. Inte kul. Sen träffade vi pappans föräldrar, som var hur trevliga och charmiga som helst. Hur fick dom en sådan son? I alla fall, sen gick vi runt på stan och jag förälskade mig i allting. Och sen. Old Trafford. Jag föll. Jag har älskat United ända sen jag började se på fotboll (för typ 8 år sen), men nu finns det inte en chans att jag någonsin kommer heja på något annat lag. Berba, Ronnie (eller han drar ju nu, men skitsamma), Scholes, Vidic, Rooney, Giggs.. Alla har jag sett på riktigt. Speciellt Vidic kommer alltid vara speciell, han var den enda som gjorde mål. Människorna där, stämningen, allting var underbart. Sen for vi hem och på ett ställe där vi stannade för att gå på toa och handla något att äta mötte vi ett par fans som hade åkt buss tillsammans upp till Manchester. Det var pricken över i, som man fint brukar säga. Verkligen en av mina bästa dagar någonsin.

---

Wow, det tog 5 minuter:

<Utjtgd> tjej??
<Novia> jepp, kille??
<Utjtgd> yes iam
<Utjtgd> ålder
<Novia> 17
<Novia> o du?
<Utjtgd> 18
<Utjtgd> horny??
<Utjtgd> ??

Jag ska ju vara uppe hela natten. Tänkte läsa min fototidning, kolla in lite klipp på youtube från parlamentet och massa annat. Men nu sitter jag på en chat och låtsas vara en 15-17 årig tjej, beroende på vem jag pratar med. Fast lite kul är det. Pojkar är roliga. Men alla frågar efter msn innan dom ens frågat efter min ålder. På min tid chattade man i alla fall ett tag innan man tog det steget.

Hmm.. Jag fick just en tanke. Klockan är nu snart tolv och jag måste till jobbet med bussen som går 7. Jag känner att jag har mycket jag vill göra ännu idag, kanske jag skulle vara uppe hela natten? Jag får ändå sova till 9 på onsdag. Men min chef kommer nog inte gilla det, om han ens märker det. Jag har en konstig hatkärlek till natten. Jag hatar att vara ute på natten, speciellt om jag är ensam. Med ute menar jag då utomhus. Däremot älskar jag att vara inne på natten. Ensam med min dator eller tv och göra lite vad jag vill.

Jepp, jag tror jag har bestämt mig. Jag får helt enkelt gå och lägga mig tidigare imorgonkväll bara. Jag önskar jag hade ett jobb där jag kunde jobba med hemifrån och med flexibla tider. Det hade säkert blivit mitt fördärv, men jag hade älskat det.

Jag minns min bästa dag (natt) i London. Det var samma kväll som jag hade pratat med familjen och bestämt mig för att åka hem. Jag var vaken hela natten och såg igenom alla 4 Die Hard-filmer. Det var underbart. Haha, hur lam är man inte om det är ens bästa natt? Men jag kände mig så fri och glad och stolt. Jag vågade åka till London och jag vågade komma hem. Och så råkar Die Hard höra till mina favoritfilmer. Och jag älskar sånt där. Sitta och se på film och bara leva sig in totalt. Underbart. Och klockan 3 på morgonen spelar det egentligen inte så stor roll vad man ser för film.

Nu hade jag tänkt komma igång igen. Med att blogga. Jag bloggade under mina månader i London och tyckte väldigt mycket om det, men eftersom hela min läsarkrets bestod av min mamma så kändes det inte värt att fortsätta blogga när jag kommit hem. Nu har jag tänkt börja igen av två orsaker.

Orsak 1. Jag jobbar i en mataffär, och varje dag ser jag hundratals människor. Ibland händer något extra kul, extra tråkigt eller extra underligt och då vill jag dela det med någon. Speciellt när jag själv gjort analyser eller funderingar, då är det kul att kunna diskutera med någon.

Orsak 2. Överlag gillar jag mig själv, men ibland tvivlar jag alldeles för mycket. Jag tänkte att den här bloggen kunde vara som terapi för mig. Och samtidigt också pusha mig lite. Att nå mina mål, att drömma och så vidare.

Wow, det här blev ett lite dystert och samtidigt väldigt pretentiöst inlägg.