Jag kan inte förstå hur man kan hata en människa man aldrig träffat, bara på grund av vem han är kär i. Jag kan inte förstå hur man kan hata någon bara på grund av var han kommer ifrån. Jag kan inte förstå hur man kan hata någon bara på grund av hans religion. Jag kan inte förstå hur man kan acceptera, till och med uppskatta, vad Hitler gjorde mot mänskligheten. Jag kan inte, är jag då naiv?

http://www.hbl.fi/text/inrikes/2009/6/23/d28993.php

Såhär står det på Wikipedia om "hypocrisy":

Hypocrisy is the act of pretending that one has beliefs, opinions, virtues, feelings, qualities or standards that they do not actually have; this is usually done in order to mask their actual motives or feelings; falseness.

The term hypocrite is widely misused. Many persons state that hypocrisy is the action of 'not practising what you preach'. It is easy to see the resemblance, and completely understandable why there has been widespread confusion. However, this, like many others, is an incorrect definition. The following instance is a demonstration of a misuse.

Father: You know, it's wrong to swear.Son: You hypocrite!Father: How so?Son: You always swear.Father: That doesn't make me a hypocrite. 

The father is correct, as opposed to the son, who isn't. Had the father stated he doesn't swear, he would have been a hypocrite. The possession of the belief is what labels the situation, not the practice of the belief. Self-contradiction is not necessarily synonymous with hypocrisy.

http://en.wikipedia.org/wiki/Hypocrisy

 Såhär står det om hypokrit (vem använder förresten någonsin det ordet?):

En hypokrit predikar om en särskild tro, religion eller livsstil, utan att själv följa det han förespråkar. "Hycklare" är ett annat ord som beskriver samma beteende.

Ett exempel på vanligt hypokrit-beteende är när en förälder förmanar sina barn att inte röka, med motiveringen att användning av tobak är farligt, för att sedan själva röka.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Hypokrit

 

Så vem har månne rätt?

Jag brukar egentligen inte gilla när folk tipsar på låtar på youtube i sina inlägg, men nu tänker jag göra det själv. Hycklare, japp (nu upptäckte jag en intressant sak, men jag tar det i ett eget inlägg).

Så om du aldrig hört denna underbara låt, så ger jag dig chansen nu. Jag har haft den på hjärnan hela dagen igår och idag. Men den är så fin.

När jag var i Irland förra året var folk väldigt trevliga mot mig. Jag var en ensam, ung tjej med två stora resväskor i ett främmande land. Folk höll upp dörrar, hjälpte mig lyfta in väskorna i bussen och allt möjligt. När jag skulle åka med sista bussen (jag åkte först en direktbuss från Dublin till Limerick och sen en mindre buss till Cork. Jag mådde inte så bra när jag kom fram, kan jag ju meddela) var busschauffören jättetrevlig. Jag visste inte var jag skulle stiga av, bara vad stationen hette. Så han hjälpte mig hitta rätt, och samtidigt berättade han om bygdens historia och vilka platser jag absolut skulle besöka medan jag var där. Jag älskade det.

I London var det ju naturligt mer stressigt än på den irländska landsbygden, men folk är ändå trevliga. Det brukar inte vara svårt att hitta någon som kan hjälpa en rätt om man är vilse. Också här håller folk upp dörrar och kan hjälpa till om du har mycket saker med dig. En annan sak jag gillar är att folk tänker på barnen. När jag var ute med 7-åringen kunde folk ibland fråga av honom om allt var ok. Ibland frågade dom också om jag var hans syster, men dom blev nöjda när jag sa att jag var hans nanny. Det var inte så att folk kom fram och bara plötsligt började fråga ut oss, men om vi stod i kö eller om vi pratade med dem av någon annan orsak, kunde de undra. Visst kan jag ju ta det som en förolämpning, att de inte trodde han hörde ihop med mig, men jag ser det inte så. Jag gillar att man tänker på barnen, att man bryr sig.

Idag på jobbet var det en man som behövde hjälp med att lyfta in lite saker i sin bil (ett bord och några stolar han just köpt). Det fick bli min uppgift, jag satt inte i kassan just då. Där var också en lite äldre man som gärna hade hjälpt till, men av någon orsak accepterade inte den andra mannen hans hjälp. Han rent av ignorerade honom. Det var som om han tänkte att "jag har inte begärt din hjälp, sluta nosa runt här". Så det slutade med att den äldre mannen tyst gick därifrån, samtidigt som jag fick ett "tack så mycket för hjälpen" av den andre mannen. Jag undrar hur den äldre mannen kände sig då?

 Okej, jag vet att det inte är några direkt nyskapande eller chockerande tankar jag för fram. Det är väl rätt stereotypt att engelsmän är trevliga och artiga. Men varför är vi så inbundna? Varför har vi så svårt att acceptera hjälp från en främling? Det är inte något genetiskt, när jag kom hem från London sa jag till exempel "ursäkta" hela tiden jag stötte ihop med någon, oavsett om det var mitt fel eller inte. Man bara gjorde så i London, så jag fortsatte rent naturligt. Det försvann dock tyvärr efter ett par veckor. Och det är väldigt, väldigt synd.

Är det förresten någon som råkar läsa det här som vet en bra kamerabutik i Stockholm? Jag ska köpa ett nytt Tamron-objektiv på lördag (jag vet, jag vill också hellre ha Nikon, men min ekonomi tillåter tyvärr inte det) och hade bestämt mig för vilken butik jag skulle satsa på (den enda jag vet om), men så fick de plötsligt slut på just det objektivet. Så jag uppskattar all hjälp jag kan få!

Idag hade jag egentligen inte lust att skriva något, men jag känner mig själv allt för bra. Om jag inte tvingar mig att skriva åtminstånde något varje dag så kommer jag snart sluta. Och det skulle ju vara hemskt.

 Jag kom fram till en intressant detalj om mig idag. Jag har väldigt svårt att säga "tack" och "varsågod" i vissa situationer, i andra går det hur lätt som helst.

När jag sitter på jobbet har jag inga problem med att säga tack till kunderna. Däremot kan jag inte säga varsågod. Eller jo, jag kan säga typ "5 och 50 och kvittot, varsågod". Men inte i mer ovanliga situationer. Ta till exempel om jag hjälper en kund att hitta en vara de letar efter. Då säger kunden oftast "tack för hjälpen" och vad gör jag då? Jag säger inte "ingen orsak!" i alla fall. "Tack.." brukar det komma ur mig. Tack? För vad? "Tack för att jag fick hjälpa er hitta eran vara"? Jag förstår inte. Och idag var det en kollega som behövde en bit tejp och jag gav den till honom. Han tackade såklart, och då sa jag också tack. Det bara kom. Jag kände mig lagom socialt begåvad då. Men jag kan verkligen inte få ett "varsågod" ur mig. Jag vill också påpeka att denna händelse inträffade efter att jag hade reflekterat över mina problem.

När jag är med familj eller vänner är det precis tvärtom. Då har jag inga problem med att säga varsågod. Däremot kan jag inte säga "tack". Jag har jättesvårt att tacka för skjutsen, att tacka om någon bjuder mig på något eller om jag får en komplimang. Det är inte så att jag är otacksam, absolut inte. Det är bara jättesvårt för mig. Speciellt när det gäller min familj.

Min enda teori är att jag av någon orsak tycker det känns obekvämt, och jag hatar obekväma situationer. Inte alla typer, om det blir tillräckligt obekvämt kan det bli riktigt lustigt, i alla fall efteråt. Men jag känner mig inte nöjd med denna teori, varför skulle det vara mer obekvämt att säga "varsågod" än "tack" när jag hjälpt någon? Därför undrar jag om någon annan kan ha ett förslag.

Promenaden igår var helt värdelös. Jag började först följa ett motionsspår som finns nästan direkt utanför mitt hus. När jag hade gått en 100 meter eller så hoppar plötsligt ett rådjur ut mitt framför mig, kanske 5 meter bort. Han stannar mitt på vägen och vänder sig långsamt om för att se på mig. Tankarna rusar runt i mitt huvud. Ska jag lägga mig ner på marken och spela död? Nej, så gör man med björnar. Ska jag backa långsamt bakåt? Nej, också det är björn. Ska jag prata högt eller sjunga och göra mig stor? Nej, det är om man möter en varg. Varför har jag aldrig lärt mig vad man ska göra vid rådjur?

Så står vi där i några sekunder och tittar på varandra. Nu är det en kamp mellan människa och djur. Blodet pulserar runt i min kropp och jag har aldrig känt mig mer levande. Ni som läst min blogg vet att jag har otroligt starka nerver. Eller inte. Så jag gör det smartaste jag kan komma på. Jag vänder mig om och springer iväg. Och för att se till att jag inte kommer ut ur mötet med ett uns av värdighet i behåll så vänder jag mig om var femte meter för att se om rådjuret följer efter mig. Jag är nämligen övertygad om att han jagar mig och tänker stånga mig.

Till slut är jag dock hemma igen. Och jag klarar mig utan att ha blivit stångad. Snacka om tur alltså, där var jag fem meter ifrån att stirra döden i vitögat. Men jag känner mig inte helt nöjd med promenaden så jag bestämmer mig för att gå en bit längs landsvägen istället.

Där får jag såklart inte heller gå ifred. På andra sidan vägen går det två tjejer, mot mitt håll. Eftersom vägen är ganska rak så går vi flera minuter mot varandra. Annars är det helt öde, det är en ganska liten väg. Inga bilar, inga andra människor.

 Vilken jobbig stämning det blir. Man kan ju inte bara titta åt ett annat håll, då är man oartig. Och man kan ju inte heller glo, då är man också oartig. Har mamma sagt. Vi känner inte varandra, så vi kan alltså inte hälsa. Jag skulle väl tippa på att dom kanske är runt 14-15, men det är svårt att säga eftersom dom har så stora solglasögon på sig. Dessutom är dom väldigt uppklädda och fräsha, och har handväskor med sig. Dom är definitivt på väg någonstans. Inte som jag som vandrar runt i min t-shirt med fladdermustryck och mina "jag har suttit inne och spelat supermario halva dagen"-byxor. 

Jag bestämmer mig i alla fall för en taktik; jag kan gå in i musiken jag lyssnar på, slänga en liten blick på dem just när vi passerar och sen dra en lättnadens suck. Men vad händer? Precis innan vi ska möta varandra dör min iPod. Jag är oduglig när det kommer till att ladda mina leksaker. Så jag går där och försöker låtsas som om jag lyssnar till något riktigt bra. En halv sekund överväger jag att sjunga med i låten jag inte lyssnar på. Bara för att riktigt poängtera att jag inte bryr mig om att dom går där. Jag bestämmer mig dock för att bara titta rakt fram.

Såna där situationer är verkligen obekväma. Samma sak är det om man går i en lång korridor och åt andra hållet går någon som man känner lite smått. Först går man i tystnad och gör allt för att inte titta på varandra, när man möts hälsar man till synes obesvärat (fast först har man ju funderat ett tag på om man ska hälsa och när man ska hälsa; när det är fem meter kvar, en meter kvar eller precis i ögonblicket när man passerar varandra? Man kan ju inte hälsa för tidigt, det blir ännu mer obekvämt då) och sedan fortsätter man gå. Det är jobbigt.

Nu är jag i det stadiet av min kväll när jag sitter och kollar runt på en massa videor på Youtube. Och just nu är det väldigt mycket Flight of the Conchords, så därför tänkte jag dela med mig av mitt favoriklipp till er. Gillar ni det så kolla in "Boom", "Albie", "Business Time", "The Humans are Dead".. Jag hade skitsvårt att välja, alla är roliga.

Jag måste lära mig spela gitarr. Och skaffa mig en rolig vän. Som passar ihop med mig, så som Bret och Jermaine passar ihop. Eller som Ted och Kaj.